Katekes 1-2

Inledning till vesperliturgin

Läsning: Luk 1: 46-50

Kvällens tema

1. “Varje dag av vår vallfärd på jorden är en ständigt ny gåva” från Guds kärlek (Prefation VI för söndagar ‘under året’ MEN EJ I SVENSKA MISSALET!). Därför har Kyrkan alltid känt behovet att viga den mänskliga tillvarons dagar och timmar åt lovsången till Gud. Gryningen och skymningen är religiöst laddade stunder hos alla folk. Redan i Gamla testamentet helgades det av brännoffret morgon och kväll (jfr 2 Mos 29:38-39) och rökelseoffret (jfr 2 Mos 29:6-8). Under de första kristna århundraden var morgon och kväll viktiga bönestunder.

Solens uppgång och dess nedgång är inga anonyma stunder under dagen. Det går inte att ta miste: gryningens glada skönhet och skymningens triumferande strålglans anger världsalltets rytm, som är hopflätad med människans liv. Också räddningens mysterium förverkligas i historien genom tidens olika faser. Därför började Kyrkan inte bara fira laudes vid dagens början utan också vespern vid kvällstiden. Var och en av dessa liturgiska tider har en särskild innebörd som påminner om de två viktigaste aspekterna av påskmysteriet: “På kvällen är Herren på korset, på morgonen återuppstår han. På kvällen berättar jag om hans lidande och död, på morgonen förkunnar jag att han som har uppstått lever” (Augustinus, kommentar till Ps 26).

Laudes och vesper är förbundna med Kristi död och uppståndelse och “utgör enligt hela Kyrkans vördnadsvärda tradition de båda fasta punkterna i den dagliga tidegärden” (Sacrosanctum Concilium 89).

2. Under antiken tände man en oljelampa när solen gick ned. Ljuständandet gav glädje och gemenskap åt hemmet. Också den kristna gemenskapen tände oljelampan på kvällen och bad med tacksamt sinne om andligt ljus. Denna rit kallades “lucernarium”, rituell tändning av oljelampan, vars låga är en symbol för Kristus, “den sol som aldrig går ner.”

I kvällens skymning vet de kristna att Gud lyser upp också den mörka natten med sin närvaros strålglans och med ljuset i sin undervisning. Man kan påminna om en urgammal hymn för lamptändningen, “Fôs hilarón”, som användes i den bysantinsk-armeniska och den etiopiska liturgin: “Glädje fulla ljus från den heliga härligheten hos den odödlige, himmelske, helige, salige Fadern, Jesus Kristus! Vid solens nedgång ser vi kvällens ljus och sjunger en hymn till Fadern, Sonen och den Heliga Anden, Gud. Det är tillbörligt att sjunga till dig alltid och med harmoniska röster, du Guds Son, du som ger oss livet: därför utropar världsalltet din härlighet”. Också västerlandet har skapat många hymner som firar Kristus som ljuset.

Vesperbönen har låtit sig inspireras av ljusets symbolik och har utvecklats till ett kvällsoffer av lovsång och tacksamhet för det fysiska ljusets gåva och för de andra gåvorna i skapelsen och återlösningen. Cyprianus skriver: “När solen går ner och dagen dör måste man be på nytt. Kristus är den sanna solen, och vid denna världs sol går ned och dagen tar slut, då ber vi att ljuset skall komma tillbaka till oss. Vi ber att Kristus skall komma till oss med den eviga nådens ljus” (De oratione dominica, 35: PL 4,560).

3. Kvällen är en lämplig tidpunkt för att i bön inför Gud se tillbaka på den gångna dagen. Det är rätt tidpunkt ”för att tacka för det vi har fått eller som vi har gjort i rättfärdighet” (Basilios, Regulae fusius tractatae, Resp. 37,3: PG 3,1015). Det är också rätt tid för att be om förlåtelse för det onda vi har gjort och be Guds barmhärtighet att Kristus återvänder för att stråla i våra hjärtan.
Men kvällen påminner också om “mysterium noctis”, nattens mysterium. Dunklet upplevs som en tid med många prövningar, en särskild svaghet, av eftergifter för den Ondes angrepp. Med sina hot blir natten en symbol för all den ondska som Kristus har kommit för att befria oss ifrån. Men varje kväll gör bönen oss delaktiga i påskmysteriet, där ”natten strålar som dagen” (Exultet). Bönen inger så hoppet att den förgängliga dagen skall gå över i dies perennis, den eviga dagen, att oljelampans svaga sken skall gå över i lux perpetua, det eviga ljuset, att gryningens vakan och väntan skall gå över i mötet med den eviga härlighetens kung.

4. För forntidens människor styrde övergången mellan natt och dag hela tillvaron, mer än för oss. Den gjorde att man funderade över livets stora frågor. Den moderna utvecklingen har delvis förändrat förhållandet mellan människans liv och världsalltet. Men människans hetsiga verksamhet har ändå inte avlägsnat dagens människor helt och hållet från rytmen i solens kretslopp.
Därför har dessa två fasta punkter för den dagliga bönen kvar hela sitt värde. De är knutna till företeelser som aldrig förändras och till en självklar symbolik. Morgon och kväll är alltid bra stunder för bön, både i gemenskap och enskilt. Laudes och vesper är knutna till viktiga stunder i vårt liv och vår verksamhet och kan därför styra vår dagliga vandring och rikta den mot Kristus, ”världens ljus” (Joh 8:12).

Vesperns struktur

1. Många texter visar att laudes och vesper hade blivit en stabil inrättning i kyrkorna i öst och väst på 300-talet. Ambrosius, biskop i Milano, skriver: “Varje dag går vi till kyrkan eller ber hemma för att inleda dagen hos Gud och avsluta den i Honom. På samma sätt skall vårt livs dag här nere och varje enskild dag alltid börja hos Honom och sluta i Honom” (De Abraham, II, 5,22).
På samma sätt som laudesbönen hör till morgonen har vespern sin plats vid skymningen, när man i templet i Jerusalem bar fram ett brännoffer med rökelse. Vid den tiden vilade Jesus i graven efter att ha dött på korset och burit fram sig själv till Fadern för att rädda världen.

Olika kyrkor har organiserat tidegärden med sina egna riter enligt sina respektive traditioner. Här ser vi närmare på den romerska riten.

2. Bönen inleds av en åkallan hämtad från den andra versen av Psalm 70, Deus in adiutorium (I Bibel 2000: Gud, befria mig! Herre, skynda till min hjälp!). Benedictus föreskriver att varje timbön i tidegärden skall inledes av denna vers. Den påminner om att Gud ensam kan ge oss nåden att ge honom en lovsång värdig honom. Den följs av ära vare fadern, för förhärligandet av treenigheten ger uttryck för den kristna bönens grundläggande inställning. Under hela året utom under fastan följer så Halleluja, ett hebreiskt uttryck som betyder “Lovprisa Herren” och som för de kristna har blivit ett sätt att visa glädjefull förtröstan att Gud skall skydda sitt folk.

En hymn beskriver varför Kyrkan lovprisar Gud i bön och räknar poetiskt upp de mysterier för människans räddning som fullbordades vid vesperns timme, framför allt Kristi offer på korset.

3. Vesperns psalmsång består av två psaltarpsalmer som passar för denna tid på dagen och en biblisk sång, ett canticum, från Nya testamentet. De psalmer som används i vespern är av olika slag. Det finns ljuständningspsalmer, som uttryckligen nämner kvällen, oljelampan eller ljuset; det finns psalmer som uttrycker förtröstan för Gud som en fast tillflykt undan människolivets bräcklighet; psalmer som låter dagens slut bli en eskatologisk symbol för världens slut, och dessutom vishetspsalmer och botpsalmer. Därtill kommer Hallel-psalmerna, som pekar mot Jesu sista måltid med sina lärjungar. Den latinska kyrkotraditionen har lagt till titlar, psalmböner och framför allt antifoner som gör det lättare att förstå psalmerna och tolka dem ur ett kristet perspektiv (se Principer och normer för tidegärden 110-120).

En viktig plats intas av en kort läsning, som i vespern är hämtad ur Nya testamentet. Den presenterar en tanke ur bibeln med kraft och klarhet och låter den tränga in i hjärtat för att bli en livsstil (jfr ibid. 45, 156, 172). För att man skall kunna ta till sig vad man har hört brukar man låta läsningen följas av en stunds tystnad och ett responsorium, som “svarar” på läsningens budskap genom att man sjunger några verser som underlättar för deltagarna i bönen att ta till sig budskapet i hjärtat.

4. Jungfru Marias lovsång sjungs med stor ära och inleds av korstecknet (jfr Luk 1:46-5). Redan Benedictus klosterregel (kap. 12 och 17) säger att man seden att sjunga Benedictus i laudes och Magnificat i vespern “är en uråldrig och folkkär tradition i den romerska kyrkan” (Principer och normer för tidegärden 50). Dessa cantica är förebilder för lovsång och tacksägelse till Gud för återlösningen.

När tidegärden firas i gemenskap incenseras altaret, prästen och folket medan man sjunger dessa evangeliska cantica. I ljuset av den judiska traditionen att bära fram ett rökelseoffer morgon och kväll påminner denna sed om att tidegärden verkligen handlar om att bära fram ett “lovsångens offer”. Liturgia delle Ore. I bönen kan vi förenas med Kristus och personligen uppleva vad Hebreerbrevet säger: “Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn” (13:15; jfr Ps 50:14,23; Hos 14:3).

5. Efter detta canticum minns Kyrkan hur Gud har haft omsorg om sia händers verk människan och riktar förböner till Fadern eller ibland till Kristus. Förbönerna i vespern handlar om att be Gud hjälpa en rad kategorier av människor, den kristna gemenskapen och det civila samhället. Till sist minns man de troende som har gått bort.

Vesperliturgin kröns av Jesu bön, Fader vår, som sammanfattar lovsången och bönen om hjälp från alla Guds barn som har återfötts av vatten och Anden. Vid dagens slut förknippar den kristna traditionen den förlåtelse man ber Gud om och försoningen människor emellan. Solen får inte gå ned över någons vrede (jfr Ef 4:26).

Kvällsbönen avslutas av en bön som i den korsfäste Kristi anda överlämnar vår tillvaro i Faderns händer, eftersom vi vet att hans välsignelse alltid skall följa oss.

 

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida