Katekes
4
031112
Ps 142
Du är min tillflykt
Första vespern, söndag i vecka 1
1.
Den helige Franciskus av Assisi låg döende på
kvällen 3 oktober 1226. Hans sista bön var att
läsa Psalm 142. Den helige Bonaventura berättar
att Franciskus “ropade ut psalmen: ‘Med hög
röst ropade jag till Herren, med hög röst
bönfaller jag Herren’ och läste del ända
till sista versen: ‘De rättfärdiga samlas
kring mig, ty du är god mot mig’” (Legenda
Maior 14.5, i: Fonti Francescane, Padova Assisi 1980, 958).
Psalmen är en intensiv bön om hjälp, som
får sin rytm av en rad verb som beskriver hur man
bönfaller Herren: “jag ropar”, “jag
bönfaller Herren”, “jag utgjuter mina bekymmer,”
“jag bär fram min nöd” (vers 2 3).
Psalmens mittparti domineras av förtröstan för
att Gud inte är likgiltigt inför den troendes
lidande (vers 4-8). Med denna inställning beredde sig
Franciskus för att dö.
2. Gud tilltalas med “du”, som en person som
ger säkerhet: “Du är min tillflykt”
(vers 6). “Du känner min stig” [Bibel 2000:
du vet hur jag har det ställt, övers. anm], min
väg i livet, en väg som präglas av att jag
har valt rättvisan. Men längs den vägen har
onda människor gillrat en fälla (vers 4): det
är en typisk bild hämtad från jaktscener
och används ofta i psaltarpsalmerna om de faror och
hot som den rättfärdiga människan möter.
Inför denna mardröm ger psalmens författare
ett slags larmsignar för att Gud skall se hur han har
det och ingripa: “Skåda på min högra
sida och se!” (Vers 5) [Bibel 2000: Jag ser mig omkring,
övers. anm]. Den som står till höger om
en i den österländska traditionen är ens
försvarsadvokat eller försvarets vittne, eller
i krigstid livvakten. Den troende människan är
alltså ensam och övergiven, “ingen bryr
sig om honom”. Därför konstaterar han i
sin ångest: “Ingenstans kan jag fly, ingen vill
veta av mig” (vers 5).
3.
I samma stund avslöjar ett rop det hopp som är
fördolt i den bedjandes hjärta. Nu är det
bara Gud som kan skydda honom genom sin närhet: “Du
är min tillflykt, min lott i de levandes land”
(vers 6). “Lott” eller “del” syftar
på bibelns språk på det utlovade landet,
som är ett tecken på att Gud älskar sitt
folk. Herren är det yttersta, det enda fundamentet
som man kan stå på, enda möjligheten att
få leva, det yttersta hoppet.
Psalmförfattaren åkallar honom envetet, för
han “står utan hjälp” (vers 7). Han
bönfaller honom att ingripa och lossa kedjorna i det
fängelse som utgörs av ensamhet och fientlighet
(vers 8) och dra honom upp ur prövningens avgrund.
4.
Som i andra psalmer som är en bön om hjälp
sluter denna med löftet att tacka Gud efter att han
har hört bönen: “För mig ut ur mitt
fängelse, så att jag kan prisa ditt namn”
(ibid.). När den troende räddas skall han tacka
Herren mitt i den liturgiska församlingen (ibid.).
Han skall omges av rättfärdiga, som skall uppleva
sin broders räddning som en gåva också
till dem själva.
Detta är en atmosfär som borde prägla också
kristna gudstjänster. Den enskildes smärta måste
få eka i allas hjärtan. På samma sätt
måste hela den bedjande gemenskapen ta del av varje
enskild medlems glädje. “Det är” ju
“gott och ljuvligt att bröder är tillsammans”
(Ps 133:1) och Herren Jesus har sagt: “Där två
eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland
dem” (Matt 18:20).
5.
Den kristna traditionen låter Psalm 142 tala om den
förföljde och lidande Kristus. Ur det perspektivet
blir psalmens ljusa avslutning en symbol för påsken
och talar om den ära som väntade på Kristus
efter hans jordeliv och vad som väntar oss, nämligen
att återuppstå med honom. Det säger Hilarius
av Poitiers, en välkänd kyrkolärare från
300-talet, i sitt Traktat om psalmerna.
Han kommenterar den latinska översättningen av
psalmens sista vers, som säger att den bedjande skall
få en belöning och att de rättfärdiga
väntar: “Me expectant iusti, donec retribuas
mihi”. Hilarius förklarar: “Aposteln Paulus
lär oss vilken belöning Fadern har gett Kristus:
‘Gud har upphöjt honom över allt annat och
gett honom det namn som står över alla andra
namn, för att alla knän skall böjas för
Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och
alla tungor bekäna att Jesus Kristus är herre,
Gud fadern till ära’ (Fil 2:9-11) Detta är
belöningen: den kropp han har tagit på sig får
evigheten och Faderns härlighet.
Samme apostel lär oss också vad det är som
de rättfärdiga väntar på: ‘Vårt
hemland är himlen, och därifrån väntar
vi också den som skall rädda oss, herren Jesus
Kristus. Han skall förvandla den kropp vi har i vår
ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin
härlighet’ (Fil 3:20-21). De rättfärdiga
väntar på honom för att få sin belöning,
som är att bli lik den kropp han har i sin härlighet
och som är välsignad i evighet. Amen’ (PL
9, 833 837).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
