Katekes
5
Canticum Fil 2:6-11
Kristus, Guds tjänare
Första vespern, söndag i vecka 1
1.
Vesperliturgin omfattar inte bara psaltarpsalmer utan också
en del bibliska sånger eller cantica. Detta är
en av de mest betydelsefulla och teologiskt innehållsrika.
Det är en hymn som fogats in i det andra kapitlet av
Paulus brev till de kristna i Filippi, den grekiska stad
som blev den första etappen av apostlens missionsresa
i Europa. Man brukar mena att detta canticum kommer från
den allra äldsta kristna gudstjänsten. För
vår generation är det en stor glädje att
kunna förenas med apostlatidens kyrka trots de 2000
år som skiljer.
Detta canticum rör sig i två riktningar: först
ner, sedan upp. Å ena sidan har vi Guds Sons förnedrande
nedstigning när han genom inkarnationen blir människa
av kärlek till människorna. Han faller ned i kenosis,
han “täms” på sin gudomliga härlighet
och får möta döden på ett kors, ett
slavstraff som gjorde honom till yttersta av alla människor
och en verklig broder till alla lidande, syndiga och förkastade
människor.
2. Å andra sidan har vi uppstigandet i triumf vid
påsken, då Kristus återupprättas
av Fadern i gudomlighetens strålglans och firas som
Herre av hela världsalltet och av alla de nu räddade
människorna. Vi står inför en storslagen
tolkning av Kristusmysteriet, särskilt påskmysteriet.
Paulus förkunnar inte bara uppståndelsen (jfr
1 Kor 15:3-5) utan beskriver också Kristi påsk
som “upphöjelse” och “förhärligande”.
Guds Son har alltså tagit steget från den gudomliga
transcendensens ljusa horisont över det oändliga
avstånd som skiljer Skaparen och skapelsen. Han hängde
sig inte fast som vid ett byte vid sin “jämlikhet
med Gud”, som hör till hans natur och inte är
något som han har tagit från någon annan.
Han ville inte bevara den svartsjukt som en skatt och inte
heller använda den till sin egen fördel. Tvärtom,
Kristus “avstod från allt” och “gjorde
sig ödmjuk” så att han blev fattig, svag
och fick möta den förnedrande döden på
korset. Ur denna yttersta förödmjukelse börjar
den stora uppstigning som beskrivs i den andra delen av
Paulus hymn (Fil 2:9-11).
3.
Nu “upphöjer” Gud sin son och ger honom
ett ärofullt “namn”, vilket på bibelns
språk syftar på personen själv och dess
värdighet. Detta “namn” är Kyrios,
“Herren”, det heliga namnet för Gamla testamentets
Gud, som nu används om den uppståndne Kristus.
Detta namn gör så att hela världsalltet
tillber honom indelat i himmel, jord och underjorden.
I hymnens slut framträder den ärofulle Kristus
som Pantokrator, den allsmäktige Herren som tronar
i triumf i absiderna i de fornkristna och bysantinska basilikorna.
Han bär ännu spåren av sitt lidande, av
att han är människa på riktigt, men visar
sig nu i sin gudomlighets strålglans. Han är
oss nära i lidandet och döden och drar oss nu
till sig i härligheten, välsignar oss och ger
oss del av sin evighet.
4.
Vi avslutar vår reflexion om Paulus hymn med hjälp
av kyrkofadern Ambrosius, som ofta återvänder
till bilden av Kristus som “avstod från allt”,
ödmjukade sig och nästan utplånade sig själv
(exinanivit semetipsum) i inkarnationen och när han
bar fram sig själv på korset.
I sin kommentar till Psalm 119 uttrycker biskopen i Milano
sig så här: “Kristus hängdes upp på
korsets träd och när han stacks med spjutet kom
det fram blod och vatten som var ljuvare än all parfymerad
olja, ett offer som är välbehagligt för Gud,
och som sprider heliggörandets doft i hela världen...Den
genomstugne Jesus spred väldoften av syndernas förlåtelse
och återlösningen. Han som var Ordet blev människa,
han blev begränsad och fattig fastän han var rik,
för att göra oss rika med sitt elände (jfr
2 Kor 8:9). Han var mäktig och uppträdde som en
fattig, så att Herodes föraktade och symfade
honom. Han kunde skaka jorden och ändå hängde
han kvar på det där trädet. Han stängde
in himlen i mörker och korsfäste världen,
och ändå hade han blivit korsfäst. Han lät
sitt huvud falla åt sidan, det huvud som uttalade
Ordet. Han hade förintats och fyllde ändå
allting. Gud steg ned, människan steg upp. Ordet blev
kött för att köttet skulle kunna göra
anspråk på Ordets tron på Guds högra
sidan. Han var ett enda stort sår, men ur det rann
väldoftande olja. Han såg eländig ut, men
man kunde se att han var Gud” (III,8, Saemo IX, Milano-Roma
1987, 131.133).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
