Katekes 8
031210
Canticum Upp 19:1-2a,5-7
Lammets bröllop
Andra vespern, söndag i vecka 1
1.
I raden av psaltarpsalmer och cantica som utgör kyrkans
vesperbön står vi inför en hymn som är
hämtad från kapitel 19 av Johannes Uppenbarelse
och som består av en rad halleluia och acklamationer.
Bakgrunden till denna glädjefyllda åkallan finns
den dramatiska klagan som stämdes upp i förra
kapitlet av kungar och köpmän inför det kejserliga
Babylons fall, ondskans och förtryckets stad, som är
en symbol för förföljelsen mot Kyrkan.
2.
Detta rop som stiger upp från jorden möts i himlen
av en glädjefull liturgisk kör som upprepar både
halleluja och amen. De olika acklamationerna är som
antifoner, som vesperliturgin förenar i ett enda canticum,
men som i texten i Uppenbarelseboken egentligen uttalas
av olika personer. Först och främs finner vi en
"stor skara" som består av himlens alla
änglar och helgon (vers 1-3). Sedan kan man urskilja
rösten från de "tjugofyra äldste"
och de "fyra varelserna", symboliska gestalter
som tycks vara prästerna i denna himmelska liturgi
av lovsång och tacksägelse (vers 4). Till sist
hör man en ensam röst (vers 5) som i sin tur drar
med den "stora skaran" som det hela började
med (vers 6-7).
3.
Längre fram under vår vandring genom tidegärdens
böner kommer vi att få tillfälle att se
närmare på de enskilda antifonerna som utgör
denna storslagna och festglada lovprisningshymn för
flera röster. Nu nöjer vi oss med två påpekanden.
Den första gäller den inledande acklamationen:
"Frälsningen och härligheten och makten finns
hos vår Gud, ty sanna och rättfärdiga är
hans domar" (vers 1-2).
Den djupaste innebörden av denna glada åkallan
handlar om att Gud griper in i historien. Herren är
inte likgiltig för vad som händer människorna,
som en upphöjd och isolerad kejsare. Psalm 11 säger:
"Herrens tron är i himlen. Hans ögon ser,
hans blickar prövar människan" (Ps 11:4).
4. Hans blick leder vidare till handling, för han ingriper
och rasar maktfullkomliga förtryckarregimer, han kastar
omkull de högmodiga som utmanar honom, han dömer
dem som gör det onda. Psalm 11 beskriver med pittoreska
bilder hur Gud träder in i historien (Ps 11:7) som
när författaren till Uppenbarelseboken beskrev
i förra kapitlet (Upp 1:1-24) beskriver hans skräckinjagande
ingripande mot Babylon, som rivs upp ur jorden och kastas
i havet . I vår hymns nämns detta ingripande
av en vers som inte tas med i vespern (Upp 19:2-3).
Vår bön skall framför allt åkalla
och lovprisa Guds handlingar, Herrens verkningsfulla rättvisa,
den ära han uppnår genom att besegra det onda.
Gud är närvarande i historien och tar ställning
för de rättfärdiga och för offren, som
den den korta och kärnfulla acklamationen i Uppenbarelseboken
säger och som psaltarpsalmerna ofta upprepar (jfr Ps
146:6-9).
5.
Vi lägger tonvikten på ett annat tema i vårt
canticum. Det utvecklas av den avslutande acklamationen
och är ett av de dominerande motiven i hela Uppenbarelseboken:
"Tiden har kommit för Lammets bröllop och
hans brud har gjort sig redo" (Upp 19:7). Kristus och
Kyrkan, Lammet och bruden lever i en djup kärleksgemenskap.
Vi skall försöka låta denna brudmystik skina
fram genom ett poetiskt vittnesbörd från en av
de största syriska kyrkofäderna, Efrem, som levde
på 300-talet. Han gör en symbolisk tolkning av
bröllopet i Kana (Joh 2:1-11) och låter personifieringen
av det lilla samhället självt lovprisa Kristus
för den stora gåvan:
"Tillsammans med mina gäster skall jag tacka honom
för att han ansåg mig värdig att bjuda in
honom: / Han som är den himmelske brudgummen, som har
stigit ned och bjudit in alla; / också jag har bjudits
in att gå in till hans rena bröllopsfest. / Inför
alla folk skall jag erkänna att han är Bruden,
ingen är som han. / Hans bröllopskammare har stått
beredd i många århundraden, / hans bröllopskammare
är försedd med rikedomar och saknar ingenting:
/ inte som poå bröllopet i Kana, vars brister
han avhjälpte" (Hymn om jungfruligheten 33.3).
6.
I en annan hymn, som också handlar om bröllopet
i Kana, betonar Efrem, att Kristus bjöds in till andras
bröllop (i Kana), men ville fira sitt eget bröllop:
bröllopet med sin brud, som är själen hos
varje troende människa. "Jesus, du bjöds
in till andras bröllop, hos brudparet i Kana, / men
här är det din egen fest, ren och vacker: gör
våra dagar glada, / för också dina gäster,
Herre, behöver / dina sånger: låt din harpa
fylla rummet! / Själen är din brud, kroppen är
hennes bröllopskammare, / dina gäster är
sinnena och tankarna. / En enda kropp är en bröllopsfest
för dig, / och hela Kyrkan är din bröllopsbankett!"
(Hymn om tron 14.4-5).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
