Katekes 9
040114
Canticum Jfr 1 Pet 2:21-24
Guds tjänares frivilliga lidande
Andra vespern, söndag i vecka 1 (under fastan)

1. Detta canticum ur Första Petrusbrevet stannar upp inför Kristi lidande som friköper och som förebådades redan när han döptes i Jordan. Där träder Jesus redan i början av sin offentliga verksamhet fram som den ”älskade son”, som Gud har valt ut (jfr Luk 3:22), och den sanne ”Jahwehs tjänare” (jfr jes 42:1) som befriar människan från synden genom sitt lidande och sin död på korset.
I Första Petrusbrevet beskriver fiskaren från Galileen sig själv som “vittne om Kristi lidanden” (5:1), Kristi lidanden nämns många gånger. Jesus är offerlammet utan fläck, vars drybara blod har utgjutits för att friköpa oss (1:18-19). Han är den levande stenen som har förkastats av människorna men valts av Gud som ”hörnsten” som ger sin styrka åt det ”andliga huset” eller Kyrkan (2:6-8). Han är den rättfärdige som offrar sig för de orättfärdiga för att leda dem till Gud (3: 18-22).

2. Vår uppmärksamhet riktas nu mot den profil av Kristus som tecknas i detta stycke (2:21-24). Han framstår som en förebild att betrakta och efterlikna, ett ”program”, som det står i den grekiska grundtexten (2:21), som man skall förverkliga, en förebild att följa utan att tveka och genom att anpassa sig efter hans val.

Här avänds ett grekiskt verb som syftar på efterföljelse, att vara lärjunge, att följa Jesu fotspår. Den gudomlige Mästarens steg leder längs en brant och mödosam väg, så som man kan läsa i evangeliet: “Om någon vill gå i mina spår måste han … ta sitt kors och följa mig” (Mark 8:34).

Här skisserar Petrusbrevets hymn en förunderlig sammanfattning av Kristi lidande med hjälp av ord och bilder som Jesaja använder om den Lidande tjänaren (jfr Jes 53), och den äldsta kristna traditionen lät syfta på Messias.

3. Denna hymn tecknar Kristi lidande med hjälp av fyra negativa uttalanden (1 Pet 2:,22-23a) och tre positiva (2:23b-24) för att beskriva Jesu inställning i denna på en gång förfärliga och storslagna historia.

Först förklarar hymnen två gånger att han var helt oskyldig med hjälp av ord från Jesaja 53:9: “Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun” (1 Pet 2:22). Därpå följer två andra betraktelser över hans förebildliga mildhet : ”Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida” (2:23). Herrens tålmodiga tystnad är inte bara en handling av mod och generositet. Den är också en gest av förtroende gentemot Fadern, som den första av de tre positiva påståendena förklarar: “han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist” (ibid.). Han har ett fullständigt och fulländat förtroende för Guds rättvisa, som leder historien mot den oskyldiges triumf.

4. Så når man till höjdpunkten av passionsberättelsen som betonar att Kristi yttersta självutgivelse ger räddning: “Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi sulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten” (2:24).

Detta andra positiva påstående, som formuleras med uttryck från profeten Jesaja (jfr 53: 12), förklarar att Kristus bar “våra synder” “i sin kropp upp på träpålen”, alltså på korset, för att förinta dem.

Detta är den väg på vilken också vi kan befrias från den gamla människan med dess ondska och misär och ”leva för rättfärdigheten”, alltså i helighet. Denna tanke uttrycker med andra ord Paulus lära om att vi kan återfödas som en ny skapelse i dopet genom att stiga ned i mysteriet med Kristi lidande, död och härlighet (jfr Rom 6:3-11).

Den sista meningen – ”Genom hans sår har ni blivit botade” (1 Pet 2:25) – pekar på att Kristi lidanden ger räddning med samma ord som Jesaja använder om hur stor räddning Herrens tjänares lidande för med sig (jfr Jes 53:5).

5. Kyrkofadern Ambrosius betraktar Kristi sår, som har räddat oss, och skriver: “Jag kan inte stoltsera med någonting som jag själv har gjort, jag har ingenting att skryta med och därför vill jag förhärliga mig i Kristus. Jag skall inte förhärliga mig för att jag är rättfärdig, utan för att jag har återlösts. Jag skall inte förhärliga mig för att jag själv har hjälpt någon eller för att någon har hjälpt mig, utan för att Kristus talar för mig hos Fadern, för att Kristi blod har utgjutits för mig. Min skuld har blivit mitt pris för återlösningen, genom vilken Kristus har kommit till mig. För mig har Kristus smakat döden. Skuldens frukt är bättre än oskuldens, för oskulden gjorde mig arrogant, medan skulden har gjort mig ödmjuk” (Jacob och det saliga livet 1,6,21: SAEMO, III, Milano-Roma 1982, 251.253).

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida