Katekes
15
040331
Canticum Upp 4:1;5:9-12
De återlöstas lovsång
Vesper tisdag i vecka 1
1. Det canticum vi nu skall meditera över är en
del av vesperliturgin, vars psalmer vi kommenterar löpande
i dessa katekeser, och som så ofta i liturgin har
man skapat en bön genom att foga samman fragment av
längre sidor i bibeln.
Här har man tagit några verser från kapitel
4 och 5 av Johannes Uppenbarelse som beskriver en ärofull
och storslagen scen i himlen. I dess mitt reser sig en tron
där Gud själv sitter, han vars namn man inte uttalar
av vördnad (jfr Upp 4:2). Längre fram sätter
sig ett lamm på denna tron som en symbol för
den uppståndne Kristus: det talas om ett lamm som
har blivit slaktat men ändå står upp, levande
och ärofull (5:6).
Kring dessa bägge gestalter står det himmelska
hovet, som företräds av fyra “varelser”
(4:6), som kanske skall föra tanken till äglar
som visar Guds närvaro i alla fyra väderstrecken,
och av “tjugofyra äldste” (4:4), på
grekiska presbyteroi, ledare för den kristna gemenskapen,
vars antal påminner om Israels tolv stammar tillsammans
med de tolv apostlarna i en syntes av det första och
det nya förbundet.
2. Denna Gudsfolkets församling stämmer upp en
hymn till Herren för att lovsjunga hans “härlighet,
ära och makt” som han visade när han skapade
världen (jfr 4:11). Här bär man fram en särskilt
viktig symbol, på grekiska ett biblíon, en
“bok”, men en otillgänglig sådan:
sju sigill gör att man inte kan läsa den (jfr
5:1).
Det handlar alltså om en fördold profetia. Denna
bok innehåller hela raden av Guds beslut som skall
förverkligas i mänsklighetens historia för
att den fulländade rättvisan skall härska.
Om boken förblir förseglad kan dessa beslut inte
bli kända och inte heller förverkligas, och det
onda får fortsätta att spridas och förtrycka
de troende. Därför behövs ett myndigt ingripande,
och den som gör det är just det offrade och uppståndna
lammet. Han kan ”ta boken och bryta dess sigill”
(jfr 5:9).
Det är Kristus som är både tolkar och härskar
över historien, det är han som avslöjar den
hemliga röda tråd som Guds gärningar har
dolt iden.
3.
Hymnen talar sedan om varför Kristus har makt över
historien. Det beror på hans påskmysterium (jfr
5:9-10): Kristus har “offrats” och med sitt
blod har han “friköpt” hela mänskligheten
från det ondas makt. Verbet ”friköpa”
för tanken till uttåget ur Egypten när Israel
befriades från det egyptiska slaveriet. För forntidens
lagstiftning var det den närmaste släktingen som
var skyldig att betala friköpandet. För folket
var denna närmaste släkting Gud själv, han
som kallade Israel sin “förstfödda”
(2 Mos 4:22).
Kristus gör sedan detsamma för hela mänskligheten.
Han återlöser oss inte bara från vårt
onda förflutna, han botar inte bara våra sår
och lyfter upp oss ur vår misär. Kristus gör
oss nya inuti, han gör oss till präster och kungar,
som har del av hans egen värdighet.
Hymnen anspelar på de ord som Gud hade uttalat på
berget Sinai (jfr 2 Mos 19:6; Upp 1:6) för att slå
fast att Guds återlösta folk består av
kungar och präster som nu skall leda hela skapelsen
och göra den helig. Det är en vigning som har
sina rötter i Kristi påsk och förverkligas
i dopet (jfr 1 Pet 2:9). Det blir till en uppmaning till
Kyrkan att bli medveten om sin värdighet och sitt uppdrag.
4. Den kristna traditionen har i alla tider låtit
påskalammet vara en symbol för Kristus. Låt
oss lyssna till en biskop på 100-talet, Melito av
Sardes, en stad i Mindre Asien, som skriver så här
i sin predikan Om påsken:
“Kristus kom från himlen till jorden för
den lidande mänsklighetens skull och klädde sig
i vår mänsklighet genom jungfruns sköte
och framträdde som människa... Själv bortförd
som ett lamm och slaktad som ett får, löste han
oss ur världens träldom... Han är den som
förde oss från slaveri, från mörker
till ljus, från död till liv, från tyranni
till ett evigt liv, och gjorde oss till ett nytt prästerskap
och till ett evigt folk, som tillhör honom.... Han
är lammet som blev dödat. Han är lammet utan
röst. Han är den som föddes av Maria, den
sköna tackan. Han är den som togs från hjorden
och släpades till slakt, och offrades om aftonen, och
begravdes om natten” (66-71: SC 123, 96-100: sv. övers.
i Läsningar till Kyrkans dagliga bön. 2. Fastetiden,
Stockholm 1996, 159-160).
Till sist talar Kristus, det offrade lammet, själv
till alla folk:
“Kom, alla ni människor som snärjts in i
synden, så skall era synder förlåtas. Jag
är er förlåtelse, jag är räddningens
påsk, jag är lammet som offrats för er,
jag är priset för er frihet, jag är er uppståndelse,
jag är ert ljus, jag är er räddning, jag
är er kung. Det är jag som leder er till himlens
höjder, det är jag som skall visa er Fadern som
finns sedan evig tid, det är jag som skall resa er
upp igen med min högra hand” (103: ibidem, 122).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
