Katekes 18
040505
Canticum Kol 1:12-20
Kristus, den främste
Vesper onsdag i vecka 1
1. I det första kapitlet av Kolosserbrevet finner vi
en förunderlig hymn till Kristus. Vesperliturgin använder
den under alla fyras veckorna som ett canticum, en sång,
vilket den kanske var från början. Många
forskare tror att hymnen kan vara hämtad ur en sång
från kyrkorna i Mindre Asien, som Paulus valt att
placera i sitt brev till den kristna gemenskapen i Kolossai,
som på den tiden var en blomstrande och folkrik stad.
Aposteln
Paulus själv begav sig aldrig till denna stad mitt
i Frygien i dagens Turkiet. Den lokala kyrkan hade grundats
av en av hans lärjungar, Epafras, som kom härifrån.
Han dyker upp i slutet av brevet tillsammans med evangelisten
Lukas, “vår käre Lukas, läkaren”,
som Paulus kallar honom (4:14), och Markus, “Barnabas
kusin” (4:10), som kanske är den reskamrat till
Barnabas och Paulus som hade samma namn (jfr Apg 12:25;
13:5,13) och sedan blev evangelist.
2.
Vi kommer att återvända flera gånger till
detta canticum längre fram. Därför nöjer
vi oss nu med en överblick och att ta del av en andlig
kommentar från en berömd kyrkofader, Johannes
Chrysostomos (300-talet e Kr), som var en berömd talare
och biskop i Konstantinopel. I hymnen träder Kristus
fram som en storslagen gestalt och som världsalltets
herre. Liksom Guds skaparvishet, som Gamla testamentet hyllar
(jfr t ex Ords 8:22-31) “finns han före allting,
och allting hålls samman i honom”; ja, ”allt
är skapat genom honom och till honom” (Kol 1:16-17).
I
världsalltet se man alltså hur Gud förverkligar
en plan genom Sonen. Det förkunnar också Johannesevangeliets
”prolog” som säger att “allt blev
till genom Ordet, och utan det blev ingenting till av allt
som finns till” (Joh 1:3). Till och med materien med
sin energi, livet och ljuset har präglats av Guds Ord,
av ”hans älskade son” (Kol 1:13). Uppenbarelsen
genom Nya testamentet kastar nytt ljus över vad en
vis man sade i Gamla testamentet: ”Ur storheten och
skönheten hos det skapade träder bilden av dess
upphovsman fram för tanken” (Vish 13:5).
3. Detta canticum i Kolosserbrevet visar på en annan
funktion hos Kristus. Han är också herre över
frälsningshistorien, som visar sig i Kyrkan (jfr Kol
1:18) och fullbordas i “hans blod på korset”
(vers 20), som är en källa till fred och harmoni
för hela mänskligheten.
Det
är alltså inte bara horisonten omkring oss som
prägas av Kristi verkningsfulla närvaro, utan
också den verklighet som ligger närmare människan,
det vill säga historien. Den är inte utlämnad
åt blinda och irrationella krafter. Trots synd och
ondska bärs den upp och styrs genom Kristus mot fullheten.
Det är så som hela verkligheten ”försonas”
med Fadern genom Kristi kors (jfr vers 20).
Hymnen
målar så upp en underbar fresk av världsalltet
och historien och bjuder oss att ha förtröstan.
Vi är inte ett meningslöst stoftkorn som kastats
ut en rymd och tid utan mening. Vi är del av ett medvetet
projekt som sprungit fram ur Faderns kärlek.
4. Nu lämnar vi över ordet till Johannes Chrysostomos
och låter honom kröna denna reflexion. I sin
Kommentar till Kolosserbrevet ägnar han stort utrymme
åt detta canticum. I början betonar han att Gud
ger oss en gåva när han ”har gjort oss
värdiga att få del i det arv som väntar
de heliga i ljuset” (vers 12). ”Varför
talar Paulus om ett arv?” frågar sig Chrysostomos,
och svarar: ”för att visa att ingen kan nå
fram till Riket av egen kraft. Liksom så ofta betyder
här ’arv’: ’lycka, tur’. Ingen
lever så att han förtjänar Riket, utan allt
är en gåva från Herren. Därför
säger han: ‘När ni har gjort allt, skall
ni säga: vi är onyttiga tjänare. Vi har gjort
vår plikt’” (PG 62, 312).
Längre
fram blir det ännu tydligare att det handlar om en
gåva, när vi läser att allt har skapats
genom Kristus (jfr Kol 1:16). “Alltings substans beror
alltså av honom”, förklarar biskopen av
Konstantinopel. ”Han lät dem gå över
från ickevarat till varat, men det är också
han som håller samman dem, för om de rycks bort
från hans försyn skulle de förstöras
och upplösas... De beror på honom: det räcker
att luta mot honom för att de skall bäras upp
och stärkas” (PG 62, 319).
Allra
tydligast blir det att det handlar om en gåva när
man beskriver vad Kristus gör för kyrkan, vars
huvud han är. ”Efter att ha talat om Kristi värdighet,”
förklarar Chrysosostomos, ”talar aposteln Paulus
också om hans kärlek till människorna (jfr
vers 18): ’han är huvudet för kroppen, som
är kyrkan’, skriver han för att visa hans
intima gemenskap med oss. Han som var högt upphöjd
över alla ville förenas med dem som var längst
ner” (PG 62, 320).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
