Katekes 30
040915
Canticum jfr Upp 19:1-7
Lammets bröllop
Andra vespern söndag i vecka 2

1. Johannes Uppenbarelse är späckad med cantica, med bibliska lovsånger till Gud, världsalltets och historiens Herre. Detta är en sådan, som vi möter alla de fyra veckor i vilka vesperliturgin artikuleras.

Denna hymn får sin rytm av “halleluja”, ett ord av hebreiskt ursprung som betyder “lova Herren”, och som märkligt nog bara förekommer i detta stycke i Uppenbarelseboken i hela Nya testamentet, men här upprepas det fem gånger. Liturgin väljer bara ut några av verserna i kapitel 19. Stycket berättar att dessa verser sjungs i himlen av ”en stor skara”, som av en mäktig kör med alla de utvalda som firar Herren i glädje och fest (jfr Upp 19:1).

2. Kyrkan låter sin lovsång stämma in i sången från de rättfärdiga, som redan betraktar Guds härlighet. Så upprättas en kommunikationskanal mellan historien och evigheten. Denna kanal börjar i kyrkans jordiska liturgi och når ända fram till den himmelska liturgin hos våra bröder och systrar som redan har nått fram till målet och som har gått trons väg före oss.

I denna lovsångens gemenskap firas tre ämnen. Först hyllas Guds stora egenskaper, hans ”frälsning, härlighet och makt” (vers 1; jfr vers 7), hans transcendens och hans räddande allmakt. Att be är att betrakta Guds härlighet, det outsägliga mysterium, det hav av ljus och kärlek som är Gud.
För det andra lovsjunger detta canticum Herrens rike, Guds plan för att rädda mänskligheten. Det griper tillbaka på ett tema som är vanligt i de psaltarpsalmer som hyllar Gud som konung (jfr Ps 46:95-98) och förkunnar att ”Herren, vår Gud, är nu konung” (Upp 19:6) och ingriper i historien med sin myndighet. Historien är anförtrodd åt människans frihet som skapar gott och ont, men ytterst beror den av Guds försyns beslut. Uppenbarelseboken firar just det mål mot vilket historien leds genom Guds ingripande bland stormar, splittringar och förödelse som orsakas av det onda, av människan och av Satan.

I ett annat stycke i Uppenbarelseboken sjunger man: Si canta in un’altra pagina dell’Apocalisse: ”Vi tackar dig, Herre Gud, allhärskare, du som är och som var, för att du har tagit makten, din stora makt, och blivit konung” (11,17).

3. Det tredje och sista temat är typiskt för Uppenbarelseboken och dess symbolik: “tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo” (Upp 19:7). Längre fram kommer vi att fortsätta meditera över detta canticum, men redan här kan vi konstatera att det mål till vilket Bibelns sista bok vill leda människan är mötet mellan Lammet, som är Kristus, och den renade och förvandlade bruden, som är den friköpta mänskligheten.
Uttrycket “tiden har kommit för Lammets bröllop” syftar på det intima mötet mellan skapelsen och skaparen i räddningens glädje och fred.

4. Vi avslutar med Augustinus, som förklarar den andliga innebörden i att sjunga halleluja:

” Genom att sjunga detta ord enstämmigt och med samma känslor i hjärtat uppmuntrar vi varandra att lovsjunga Gud. Det är bara den människa som inte misshagar Gud som vågar lovsjunga honom. Vi sjunger halleluja under vår vallfärd här på jorden för att få tröst och kraft för vägen. Nu är halleluja vandrarens sång, och den väg vi vandrar längs är mödosam, men den leder till ett fridfullt fosterland där allt som nu upptar oss skall försvinna och bara halleluja skall återstå” (Predikan 255,1).

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida