Katekes 36
041027
Ps 49:14-21
Rikedomens tomhet
Vesper tisdag i vecka 2
1. Vishetspsalmen 49 har delats upp i två delar av
vesperliturgin. Både den första (vers 1-13) och
den andra delen (vers 14-21) fördömer den illusion
som uppstår när rikedomen dyrkas som en avgud.
Detta är en av mänsklighetens ständiga frestelser:
att klänga sig fast vid pengar och tro att de ger en
oövervinnerlig kraft som till och med kan köpa
döden och avlägsna den från sig.
2. Men döden bryter in, krossar alla illusioner, sopar
undan alla hinder och förödmjukar allt självförtroende
(vers 14). Den sänder rika och fattiga, härskare
och undersåtar, obildade och visa till den andra sidan.
Psalmens författare skisserar en kraftfull bild av
döden som en herde som med fast hand hejdar de förgängliga
skapelsernas hjord (vers 15). Psalm 49 är alltså
en realistisk och sträng meditation om döden,
människolivets grundläggande och oundvikliga mål.
Ofta
gör vi vad vi kan för att ignorera denna verklighet
och jaga bort själva tanken från vår horisont.
Men det är en meningslös och rentav missriktad
möda. Det är nämligen nyttigt att tänka
på döden. Det visar det verkliga värdet
hos sådant som är relativt men som vi tyvärr
har tagit för absolut, som rikedom, framgång
och makt. En av Gamla testamentets visa, Jesus Syrak, förmanar:
“Tänk på livets slut i allt vad du gör,
då kommer du aldrig någonsin att synda”
(7,36).
3. Men just här kommer vändpunkten i psalmen.
Om vi inte kan köpa oss fria från döden
med pengar (jfr Ps 49: 8-9), så finns det ändå
en som kan friköpa oss från denna dunkla och
dramatiska horisont. Psalmförfattaren säger: “Mig
skall Gud köpa fri, han skall ta mig ur dödsrikets
grepp” (vers 16).
För
den rättfärdiga människan öppnas så
en horisont av hopp och odödlighet. Frågan i
psalmens början, ”varför skulle jag frukta?”
(vers 6) får nu svaret: “oroa dig inte när
någon blir rik” (vers 17).
4. Den rättfärdige, som är fattig och förödmjukas
av historien, når fram till livets yttersta gräns
utan egendom och kan därför inte ge någonting
som “lösen” för att heda döden
och dra sig undan dess kyliga omfamning. Men nu kommer den
stora överraskningen: Gud betalar själv lösen
och rycker den som tror på honom ur dödens grepp,
för Han är den ende som kan besegra döden,
den som är obönhörlig mot människorna.
Därför
uppmanar psalmens författare att ”inte oroa sig”
och att inte avundas den rike, som blir allt mer arrogant
i sitt självförhärligande. När den rike
når fram till döden skall han tvingas klä
av sig allt, för han kan inte ta med sig varken guld
eller silver, varken ryktbarhet eller framgång (jfr
vers 18-19). Den troende skall däremot inte överges
av Herren, som “visar vägen till liv, hos honom
finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i hans
högra hand (jfr Ps 16:11).
5. Vi skulle kunna avsluta vishetsmeditationen i Ps 49 med
Jesu beskrivning av den verkliga skatten som motstår
döden: “Samla inte skatter här på
jorden, där man och mask förstör och tjuvar
bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där
varken mal eller mask förstör och inga tjuvar
bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är,
där kommer också ditt hjärta att vara”
(Matt 6: 19-21).
6. Ambrosius ansluter till Kristi ord i sin kommentar till
Ps 49, när han slår fast att rikedomen inte varar:
”Det
är förgängliga ting som försvinner lika
fort som de kommit. En skatt av detta slag är bara
en dröm. Du vaknar och den har redan försvunnit,
för människan som lyckas nyktra till från
denna världens rus och förvärva dygdens nykterhet,
föraktar allt detta och ger inget värde alls åt
pengar” (SAEMO, VIII, Milano-Roma 1980, 275).
7.
Biskopen av Milano uppmanar till att inte låta sig
lockas av rikedom och mänsklig ära:
“Oroa
dig inte ens när du hör att en mäktig familj
har blivit ännu mäktigare! Om du ser på
djupet skall du se att dess ära är tom om den
inte har en smula av trons fullhet.” Innan Kristus
kom var däför människan skadad och tom: ”När
Adam föll i urtiden skadade det oss och tömde
oss, men Kristi nåd har fyllt oss. Han har tömt
sig själv för att fylla oss och för att låta
kraftens fullhet bo i människans kött.”
Ambrosius avslutar med att dra slutsatsen att tillsammans
med Johannes kan vi nu utropa: ”Av hans fullhet har
vi alla fått del, med nåd och åter nåd”
(Joh 1: 16) (jfr ibid.).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
