Katekes 43
050112
Canticum Upp 11: 17-18b; 12:10b-12a
Guds dom
Vesper torsdag i vecka 2
1. Här hör vi en sång som sjungs i himlen.
Uppenbarelseboken, där den står, säger att
dess första del (11:17-18) sjungs av ” tjugofyra
äldste, som satt på sina troner inför Gud”
(11:16) och den andra (12:10-12) av ” en stark röst
i himlen” (12:10).
Så
dras vi med i en storslagen framställning av Guds hov,
där Gud och Lammet alltså Kristus, omges av de
kungliga rådgivarna och dömer över gott
och ont i mänsklighetens historia och visar att den
i sista hand leder till räddning och härlighet.
De sånger som pryder Uppenbarelseboken har som funktion
att vara illustrationer av Guds herravälde, som styr
över den mänskliga historiens ofta omskakande
händelser.
2. Den förste delen av hymnen sjungs av tjugofyra äldste,
som tycks vara en symbol för Guds utvalda folk i dess
två etapper: Israels tolv stammar, och Kyrkans tolv
apostlar.
Nu
har Herren Gud allhärskaren “tagit makten, sin
stora makt, och blivit konung” (11:17). Han träder
in i historien inte bara för att hejda uppror (jfr
Ps 2:1,5) utan framför allt för att förhärliga
och belöna de rättfärdiga. De beskrivs med
en rad ord som skisserar ett andligt porträtt av de
kristna. De är “tjänare” som troget
följer Guds lag; de är “profeter”,
som fått ta emot ett uppenbarat ord som tolkar och
dömer historien; de är “heliga”, för
de har vigt sig åt Gud och fruktar hans namn, vilket
betyder att de är beredda att tillbe honom och följa
hans vilja. Bland dem finns både “höga
och låga”, ett uttryck som författaren
till Uppenbarelseboken ofta använder (jfr 13:16; 19:5,18;
20:12) för att beskriva samtidigt enheten och mångfalden
hos Guds folk .
3. Så kommer vi till den andra delen av detta canticum.
Efter den dramatiska bilden av den havande kvinnan klädd
i solen och en fruktansvärd eldröd drake (12:1-19)
stämmer en hemlighetsfull röst upp en hymn av
tacksägelse och glädje.
Glädjen
kommer av att Satan, den ständige fienden, som i det
himmelska hovet var ”våra bröders anklagare”
(12:10), så som vi ser honom i Jobs bok (1:6-11; 2:4-5),
nu har störtats ned och därför inte längre
har någon större makt. Han vet att ”hans
tid är kort” (12:2), för historien står
inför en radikal vändpunkt och befrielse från
det onda, och därför reagerar han med stort raseri.
Å
andra sidan står den uppståndne Kristus, vars
blod ger räddning (12:11). Av Fadern har han fått
en kungs makt över hela världsalltet. I honom
fullbordas ”frälsningen, krafte och riket hos
vår Gud”.
Med
hans seger förenas de kristna martyrer som har valt
korsets väg och inte har gett efter för det onda
och dess smitta, utan som i stället har överlämnat
sig åt Fadern och förenats med Kristi död
genom ett vittnesbörd av självutgivelse och mod
som har inte älsakde sitt liv mer än att de kunde
gå i döden (ibidem). Det är som att höra
ekot av Kristi ord: “Den som älskar sitt liv
förlorar det, men den som här i världen hatar
sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv”
(Joh 12:25).
4. Uppenbarelsebokens ord om dem som har besegrat Satan
och det onda “genom Lammets blod” ekar i en
strålande bön som tillskrivs Symeon, som var
katholikos i Seleukia-Ktesifon i Persien. Innan han dog
som martyr tillsammans med många följeslagare
den 17 april 341, under en förföljelse under kung
Sapor II, bad han Kristus om hjälp med följande
ord:
”Herre,
ge mig denna krona. Du vet hur jag har längtat efter
den, för jag har älskat dig med hela min själ
och med hela mitt liv. Jag är lycklig över att
nu få se dig, och du skall ge mig vila... Jag vill
hålla ut hjältemodigt i min kallelse och genomföra
den uppgift jag fått och bli en förebild för
alla människor i öst.... Jag skall få ta
emot det liv som inte känner något lidande, någon
oro, förföljare eller förföljd, förtryckare
eller förtryckt, tyrann eller offer: där skall
jag inte längre behöva se någon hotfull
kung eller vara rädd för någon prefekt.
Ingen skall släpa mig till domstol och skrämma
mig. Såren på mina fötter skall botas i
dig, du som är alla pilgrimers väg. Min kropps
trötthet skall finna vila i dig, Kristus, du som är
vår smörjelse. Mitt hjärtas sorg skall försvinna
i dig, du som är vår räddnings bägare:.
Mina ögons tårar skall torkas i dig, som är
vår tröst och glädje.” (A. Hamman,
Preghiere dei primi cristiani, Milano 1955, pp. 80-81).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
