Katekes 44
050126
Ps 116A
Tacksägelse
Fredag i vecka 2

1. I Ps 116 uttrycker psalmförfattaren sin tacksamma kärlek till Herren efter att hans intensiva bön har uppfyllts: “Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade” (vers 1-2). Omedelbart efter denna kärleksförklaring följer en livfull beskrivning av hur den bedjande människans liv är i fara (vers 3-6).

Dramatiken beskrivs med symboler som är vanliga i Psaltaren. De snaror som omger livet är döden och dödsriket som vill locka till sig de levande utan att någonsin bli mätt (jfr Ords 30:15-16).

2. Bilden föreställer ett djur som fångats i en fälla av en obönhörlig jägare. Dödens grepp hårdnar(jfr Ps 116:3). Den bedjande har alltså utsatts för livsfara och en smärtsam psykologisk upplevelse: ”jag var i nöd och förtvivlan” (vers 3). Ur denna tragiska avgrund stiger ett rop upp mot den ende som kan sträcka ut sin hand och rycka upp den ångestfyllda bedjande människan upp ur snåret: ”Jag åkallade Herren: Herre, rädda mitt liv”! (vers 4).

Det är en kort men intensiv bön från en människa som befinner sig i ett förtvivlat läge och klamrar sig fast vid sin enda räddningsplanka. Så ropade lärjungarna i stormen (jfr Matt 8: 25), så ropade Petrus när han gick på havet men började sjunka (jfr Matt 14:30).

3. Den bedjande människan har räddats och förkunnar nu att Herren är ”nådig och rättfärdig”, ja att han är ”barmhärtig” (Ps 116:5). Detta sistnämnda adjektiv för i den hebreiska grundtexten tanken till moderns ömhet och famn.
En äkta förtröstan känner alltid att Gud är kärlek även om det i vissa stunder kan vara svårt att förstå varför han handlar som han gör. Men man kan ändå vara säker på att ”Herren bevarar de oskydliga” (vers 6). I elände och ensamhet kan man alltid räkna med honom, han som är ”de faderlösas fader, änkornas försvarare” (Ps 68:6).

4. Sedan inleder psalmens författare ett samtal med sin själ. Samtalet fortsätter genom hela psalmen, som är en enda i den den hebreiska grundtexten [och i svenska Bibel 2000, men har delats upp i två i många andra bibelöversättningar, övers. anm]. Psalmförfattaren uppmanar sin själ att åter komma till ro efter livsfaran (jfr Ps 116: 7).

Herrren har åkallats i tro och har sträckt ut sin hand för att slita av de snaror som omgav den bedjande. Han har torkat hans tårar och hejdat hans fall ner i dödsrikets avgrund (jfr vers 8). Vändpunkten är nu nära, och sången avslutas av en ljus bild: den bedjande återvänder till ”de levandes länder” eller till världens vägar för att vandra ”inför Herren”. Han ansluter till den gemensamma bönen i templet, som föregriper den gemenskap med Gud som väntar på honom efter livets slut (jfr vers 9).

5. Origenes, en stor kristen 200-talsförfattare, har skrivit en kommentar till Ps 116 på grekiska, varav vi bara har Hieronymus latinska översättning.
Han läser att Herren “lyssnade till mig”, i grundtexten “sänkte sitt öra mot mig”, och påpekar: “vi är små och korta och kan inte sträcka på oss för att nå högre upp, och därför sänker Herren sitt öra och nedlåter sig till att lyssna till oss. Vi är människor och kan inte bli gudar, och det är därför som Gud har blivit människa och sänkt sig ned, så som det står skrivet: ’Himlen vek han undan och steg ned’ (Ps 18:10).”

Längre fram fortsätter psalmen: ”Herren bevarar de hjälplösa” (Ps 116:6): “Herren bevarar inte den som är stor, som skryter och är stolt. Herren är inte barmhärtig mot den som tror sig vara stor. Men om någon sänker sig, är Herren barmhärtig mot honom och bevarar honom. Därför säger Jesaja: ’Se jag och barnen som Herren har gett mig’ (Jes 8:18). Och vidare: ”jag ödmjukade mig, och han räddade mig.”

Så kan den som är liten och arm återvända till sin ro, som psalmen säger (jfr Ps 116:7) och som samme Origenes kommenterar;

“Uttrycket ‘återvänd till din ro’ visar att han hade ro men sedan förlorade den... Gud skapade oss goda, gav oss en fri vilja och satte oss alla i paradiset tillsammans med Adam. Men av eget fritt val föll vi ned från den saligheten ner i denna jämmerdal, och därför uppmanar den rättfärdige sin själ att återvända dit, varifrån den fallit... ’’Min själ, vänd nu åter till din ro, Herren var varit god mot mig’. Men om du, min själ, återvänder till paradiset, är det inte för att du förtjänar det, utan för att Gud är barmhärtig. Det var ditt eget fel att de lämnade paradiset, men det är Herrens barmhärtighet som låter dig återvända dit. Därför säger också vi till vår själ: ’Återvänd till din ro’. Vår ro är Kristus, vår Gud”.

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida