Katekes 48
050525
Ps 116B
Tacksägelse i templet
Första vespern söndag i vecka 3
1.
Ps 116B har alltid använts av den kristna traditionen.
Redan Paulus citerar dess inledning i den grekiska översättningen
Septuaginta när han skriver till de kristna i Korint:
“Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där
det står: Jag tror, därför talar jag. Också
jag tror, och därför talar jag”” (2
Kor 4:13).
Paulus känner att han delar psalmförfattarens
fridfulla förtröstan och uppriktiga vittnesbörd
trots lidande och mänsklig svaghet. I sitt brev till
de kristna i Rom citerar Paulus vers 2 av denna psalm för
att teckna kontrasten mellan troheten hos Gud och inkonsekventa
människor: ”Gud är sann – sedan må
varje människa visa sig vara en lögnare”
(Rom 3: 4).
Den senare kristna traditionen förvandlar denna sång
till en hymn om martyriet (jfr Origenes, Uppmaning till
martyriet, 18) eftersom den talar om “de trognas dyrbara
liv” (jfr Ps 116:15). Den har också tolkats
som en eukaristisk text eftersom den nämner ”räddningens
bägare” som psalmförfattaren skall lyfta
och åkalla Herren (jfr vers 13). Den kristna traditionen
identifierar denna räddningens bägare med ”välsignelsens
bägare” (jfr 1 Kor 10: 16) och “det nya
förbundets bägare” (jfr 1 Kor 11:25; Luk
22:20). Bägge dessa uttryck syftar i Nya testamentet
just på eukaristin.
2.
Liturgin har delat upp Ps 116 i två delar, men i den
hebreiska grundtexten är det enda enda psalm som handlar
om att tacka Herren för att han befriar från
dödens mardröm.
Texten låter minnet av ett ångestfyllt förflutet
skymta fram. Den bedjande har hållit trons fackla
högt, också när förtvivlan och olycka
lämnade en bitter smak på hans läppar (jfr
Ps 116:10). han omgavs av en iskall ridå av hat och
svek. Hans nästa ljög och svek (jfr vers 11).
Men bönen om hjälp förvandlas nu till tacksamhet
över att Herren har lyft upp sin trogne ur lögnens
dunkla strömvirvel (jfr vers 12).
Därför tänker den bedjande bära fram
ett tackoffer där man ber en rituell bägare som
tecken på tacksamhet över befrielsen (jfr vers
13). Liturgin är alltså bästa sättet
att tacka och lova Gud, som räddar.
3.
Psalmen nämner uttryckligen inte bara offerriten utan
också “hela folket”, inför vilket
den bedjande skall uppfylla löftet att vittna om sin
tro (jfr vers 14). Där skall han tacka Herren offentligt,
för han vet att Herren böjer sig ned över
honom i kärlek till och med när döden nalkas.
Gud är inte likgiltig för vad som drabbar den
han skapat, utan lossar hans bojor (vers 16).
Den bedjande har räddats undan döden och känner
sig som Herrens ”tjänare”, hans ”tjänarinnas
son” (ibidem). Det är ett vackert orientaliskt
uttryck för att beskriva en människa som är
född i samma hus som husbonden.
Psalmförfattaren bekänner med ödmjuk glädje
att han hör till Guds hushåll, till den familj
av skapade varelser som är knutna till honom av kärlek
och trohet.
4.
Med hjälp av den bedjandes ord avslutas psalmen med
en ny påminnelse om den tacksägelserit som skall
firas i temlet (jfr vers 17- 19). Hans bön hör
hemma i gemenskapen. Han berättar om vad som hänt
honom för att det skall hjälpa alla andra att
tro och älska Herren. Därför skymtar vi hela
Guds folk i bakgrunden som tackar livets Herre, som inte
överger den rättfärdiga människan i
lidandets och dödens dunkla omfamning, utan leder henne
till hoppet och till livet.
5.
Vi avslutar vår reflexion tillsammans med Basilios
den store, som i sin predikan om Ps 116 gör följande
kommentar till psalmens fråga och svar: “Hur
skall jag återgälda Herren alla hans välgärningar
mot mig? Jag lyfter räddningens bägare”.
Psalmens författare förstår att han har
fått många gåvor av Gud: från intet
har han förts fram till varat, han har formats av jorden
och har fått förnuft... Sedan ser han Guds byteshandel
för att rädda människan och inser att Heren
har gett sig själv för att friköpa oss alla.
Bland alla sina ägodelar vet han inte vad som kan vara
en gåva värdig Herren. Vad skall jag då
ge Herren? Varken offer eller brännoffer... utan hela
mitt liv. Därför säger han: Jag lyfter räddningens
bägare, och låter “bägare” syfta
på den andliga kampen och motståndet mot synden
ända till döden. Och det är just vad vår
räddare lär oss i evangeliet: Fader, om det är
möjligt, så låt denna bägare gå
bort från mig. Han sade också till sina lärjungar:
Kan ni dricka ur min bägare?, för att visa att
han gick med på att dö för att rädda
världen” (PG 30,109).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
