Katekes 54
050615
Ps 123
En bön om trygghet
Vesper måndag i vecka 3
1.
I evangelierna säger Jesus att ögat är en
uttrycksfull symbol för det djupaste jaget och en själens
spegel (jfr Matt 6:22-23). Ps 123 ramas in av blickar som
möts. Den troende lyfter blicken mot Herren och väntar
på att Gud skall reagera med en kärleksfull gest
eller en välvillig blick.
Psaltaren talar ofta om den Högstes blick: han ”blickar
ner från himlen, han ser ner på människosläktet.
Finns det någon som är klok, någon som
söker sig till Gud?” (Ps 14:2. Psalmens författare
använder sig av bilden av en tjänare och en tjänarinna
som ser mot sin herre i väntan på hans beslut
att befria dem.
Även om denna bild är förknippad med forntidens
värld och dess samhällsstrukturer är grundtankan
klar och vältalig. Denna bild som lånats från
forntidens Mellanöstern beskriver hur den fattige är
trogen Herren, hur den förtryckte hoppas på honom
och hur den rättfärdige följer hans vilja.
2.
Den bedjande väntar på att Gud skall röra
sina händer och verka rättfärdigt för
att förinta det onda. I Psaltaren lyfter därför
den bedjande ofta sin blick full av hopp till Herren: “Min
blick är ständigt fäst på Herren, det
är han som löser min fot ur snaran” (Ps
25:15), medan ”mina ögon värker, jag har
väntat länge på min Gud” (Ps 69:4).
Ps 123 är en bön om hjälp där den enskilde
troendes röst blandas med hela hela gemenskapens röst.
Psalmen går från första person singularis
– ”jag lyfter blicken”
- till pluralis – “vi ser” och “förbarma
dig över oss” (jfr vers 1-3). De troende hoppas
att Herrens händer skall öppna sig för att
dela ut gåvor av rättfärdighet och frihet.
Den rättfärdiga väntar på att få
se Guds ömsinta och goda blick, som man läser
i den forntida prästvälsignelsen i Fjärde
Moseboken: ”Må Herren välsigna dig och
beskydda dig. Må Herren låta sitt ansikte lysa
mot dig och visa dig nåd. Må Herren vända
sitt ansikte till dig och ge dig sin fred” (4 Mos
6:25-26).
3.
Hur viktig Guds kärleksfulla blick är framgår
i psalmens andra del, som präglas av en åkallan:
”Förbarma dig, herre, förbarma dig”
(Ps 123: 3). Det är en fortsättning av slutet
på den första delen, som betonar att den troende
väntar med förtröstan på ”Herren,
vår Gud, och hoppas på hans nåd (vers
2).
De troende behöver Guds ingripande, för de befinner
sig i en plågsam situation där de föraktas
och hånas av maktfullkomliga människor. Den bild
som psalmförfattaren använder här handlar
om mättnad: “Vi är mättade med förakt.
Vi är mättade med de självsäkras hån,
med de högmodigas förakt” (vers 3-4).
Bibeln talar ofta om att vara mätt på mat och
år, som tolkades som tecken på Guds välsignelse,
men är beskrivs en oacceptabel mättnad på
förödmjukelser.
Därför anförtror de rättfärdiga
sin sak åt Herren. Han är inte likgiltig för
dessa bönfallande blickar, han ignorerar inte deras
bön och hjälp och sviker inte deras förhoppningar.
4.
Allra sist ger vi plats åt Ambrosius, som i psalmförfattarens
anda gör en poetisk beskrivning av hur Gud verkar och
räddar oss i Jesus: ”Kristus är allt för
oss. Om du vill bota ett sår, är han läkaren.
Om du brinner av febern, är han den svalkande källan.
Om du förtrycks av orättfärdighet, är
han rättvisan. Om du behöver hjälp, är
han styrka. Om du fruktar döden, är han livet.
Om du längtar efter himlen, är han vägen.
Om du flyr undan mörkret, är han ljuset. Om du
söker efter mat, är han din näring”
(Jungfruligheten, 99: SAEMO, XIV/2, Milano-Roma 1989, 81).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
