Katekes 55
050622
Ps 124
Vår hjälp är i Herrens namn
Vesper måndag i vecka 3
1.
Ps 124 är en sång av tacksamhet som stäms
upp av hela den bedjande gemenskapen, som lovprisar Gud
för att han befriat dem. Psalmförfattaren börjar
med att förkunna denna uppmaning: ”Så skall
Israel säga!” (vers 1) för att stimulera
hela folket att höja sin uppriktiga tacksägelse
till Gud som har räddat dem. Om Herren inte hade ställt
sig på offrens sida skulle de med sina begränsade
krafter inte kunnat göra sig fria, och deras motståndare
skulle ha slitit dem i bitar och slukat upp dem som vilddjur.
Det
skulle kunna syfta på en bestämd historisk händelse,
som slutet på den babyloniska fångenskapen,
men det troligaste är att psalmen skall vara en hymn
för att tacka Herren för de faror man undkommit
och för att be honom om befrielse från allt ont.
2.
Först anspelar psalmen på några ”människor”
som angrep de troende och som kunde ”sluka dem levande”
(vers 2-3). Därefter består sången av två
delar. Den första domineras av vatten som svämmar
över, och som i Gamla testamentet är en symbol
för förstörelsebringande kaos, ondska och
död: ”då hade vattnet ryckt bort oss, en
ström hade sköljt över oss, det brusande
vattnet hade sköjt över oss” (vers 4-5)
Den bedjande tycker sig stå på strand efter
att ha räddats genom ett under från havets raseri.
Människans
liv omges av onda människors bakhåll. De hotar
inte bara hennes liv utan vill också förstöra
alla mänskliga värden. Men Herren reser sig för
att försvara den rättfärdige och räddar
honom, som Ps 18 sjunger: “Från höjden
fattade han min hand och drog mig upp ur djupa vatten. Han
räddade mig från mäktiga fiender, från
motståndare som var starkare än jag... Herren
kom till min hjälp. Han förde mig ut i frihet,
han räddade mig, ty han älskar mig” (Ps
18:17-20).
3.
I den andra delen av denna tacksägelsesång går
man från bilden av havet till en jaktscen, som präglar
många psalmer som är böner om hjälp
(jfr Ps 124: 6-8): ett vilddjurs käftar fångar
ett byte, och jägarens nät fångar en fågel.
Psalmen välsignar Herren för att han har gripit
in, ändrat på djupet de troendes öde, som
var döden, och räddat dem: ”Lovad vare Herren,
ha lät oss inte bli ett rov för deras käftar.
Vi kom undan som en fågel ur jägarens nät.
Nätet gick sönder och vi kom undan” (vers
6-7).
Bönen
blir här en lättnadens suck som stiger upp ur
själens djup: Guds befriande kraft kan träda fram
också när allt mänskligt hopp rasar till
marken. Psalmen avslutas så med en trosbekännelse
som sedan många århundraden är en del av
den kristna liturgin som idealisk inledning varje gång
vi skall be: ”Adiutorium nostrum in nomine Domini,
qui fecit caelum et terram” – Vår hjälp
finns hos Herren, som har gjort himmel och jord” (vers
8). Den allsmäktige ställer sig på offrens
och på de förföljdas sida som ”ropar
till honom dag och natt” – ”han skall
snart någ låta dem få sin rätt”
(jfr Luk 18:7-8).
4.
Augustinus gör en utförlig kommentar till denna
psalm. Först påpekar han att denna psalm hör
hemma på läpparna hos ”de delar av Kristi
kropp som nått fram till lyckan”. Därför
”har den sjungits av de heliga martyrerna, som har
lämnat denna världen och är hos Kristus i
glädjen, redo att få tillbaka de oförgängliga
kroppar som förut var förgängliga. Under
sitt jordeliv plågades deras kroppar, men i evigheten
skall dessa plågor förvandlas till rättfärdighetens
prydnader”.
Men
sedan säger biskopen i Hippo att också vi kan
sjunga denna psalm i hoppet:
”Också
vi skall bära på ett tryggt hopp och sjunga i
glädje. Vi är inte uteslutna från dem som
sjunger denna psalm... Därför skall vi sjunga
den i hjärtats enhet, både de heliga som redan
har sin krona, och vi som förenas med deras krona av
hopp och kärlek. Tillsammans längtar vi efter
det liv som vi inte har här på jorden, som som
vi aldrig får om vi inte först längtar efter
det.”
Augustinus
återvänder till det första perspektivet
och förklarar:
”De heliga tänker tillbaka på de lidanden
de har mött, och från den saliga och fridfulla
plats där de befinner sig ser de tillbaka på
vägen som fört dem dit. Eftersom de inte hade
kunnat bli fria om inte befriarnes hand hade ingripit för
att hjälpa dem, fylls de av glädje och ropar:
“Om inte Herren stått på vår sida!”.
Så börjar deras sång. De är så
glada att de inte ens säger vad det är som de
har befriats från” (Expositio in Ps 123, 3).
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
