Katekes 63
050914
Ps 132:1-10
Guds löften till Davids hus
Vesper torsdag i vecka 3
1.
Vesperliturgin delar upp Ps 132 i två delar. Många
forskare tror att detta är en sång som sjöngs
när man högtidligt bar Herrens ark, tecknet på
Guds nävaro mitt i Israels folk, till Jerusalem, den
nya huvudstad som kung David valt ut.
Bibeln berättar att “klädd i linne-efod
dansade David sedan med liv och lust inför Herren.
David och hela Israel förde så upp Herrens ark
under jubelrop och fanfarer” (2 Sam 6: 14-15).
Andra forskare menar att Ps 132 hänger ihop med att
man firade minnet av denna forntida händelse efter
att David instiftat gudstjänsten i helgedomen i Sion.
2.
Vår hymn tycks förutsätta en liturgisk dimension.
Troligen användes den under en procession där
präster och troende samt en kör var med.
Vi följer vesperliturgin och stannar först upp
inför psalmens första tio verser. Mitt i detta
stycke finns kung Davids högtidliga ed. Han lämnade
den bittra striden med föregångaren kung Saul
bakom sig, och ” gav Herren sin ed, ett löfte
åt Jakobs Mäktige” (Ps 132:2). Innebörden
av detta högtidliga löfte uttrycks tydligt i vers
3-5: kungen skall inte gå in i kungapalatset i Jerusalem,
han skall inte gå till vila innan han har funnit en
boning för Herrens ark.
Mitt i samhällslivet behövs alltså en närvaro
som påminner om den bortomvärldslige Gudens mysterium.
Gud och människan vandrar tillsammans genom historien.
Templets uppgift är att vara en synlig påminnelse
om denna gemenskap.
3.
Efter Davids ord tränger minnet av det förflutna
fram, kanske genom ord från en liturgisk kör.
Man minns hur arken återfanns på Jaars fält
i trakten Efrata (vers 6). Där hade den varit länge,
efter att filisteerna återlämnat den till Israel,
som hade förlorat den under ett fältslag (jfr
1 Sam 7:1). Från landsbygden bärs den till den
framtida heliga staden, och vår text avslutas med
ett festligt firande. Å ena sidan ser man folket,
som tillber i den gudstjänstfirande församlingen
(Ps 132: 7,9), å den ser man Herren, som på
nytt kommer nära och verkar i den symboliska arken,
som placeras i Sion (vers 8).
Liturgins själ uppstår i detta möte mellan
präster och troende, å ena sidan, och Herren
med hans makt å den andra.
4.
Den första delen av Ps 132 avslutas av ett bönerop
för de kungar som skall efterträda David: “För
din tjänare Davids skull - avvisa inte din smorde!”
(v. 10).
Det är lätt att skymta en messiansk dimension
i denna bön, som från början syftade till
att be om hjälp för den judiske kungen under livets
prövningar. Ordet ”smorde” är ju en
översättning av hebreiskans ”Messias”.
Den bedjandes blick går utöver Juda rikes historia
och riktas mot den stora väntan på den fulländade
”smorde”, den Messias som alltid skall ha Guds
välbehag, kärlek och välsignelse.
5.
Denna messianska tolkning präglar det kristna sättet
att läsa hela psalmen.
Ett typiskt exempel är Hesychios av Jerusalem, en präst
på första halvan av 400-talet, som låter
vers 8 tala om Kristi människoblivande. I sin andrad
predikan om Guds moder säger han så här
till jungfrun:
-Om dig och om honom som fötts av dig sjunger David
oupphörligen på lyran: ‘Kom, Herre, till
din viloplats, du och din mäktiga ark’ (Ps 132:
8) Vem är ’din mäktiga ark?’ Det måste
vara jungfrun, Guds mor. För om du är pärlan,
har hon all rätt att vara arken. Om du är solen,
måste jungfrun nödvändigt kallas himlen.
Och om du är den obefläckade blomman, då
skall jungfrun vara en oförgänglighetens planta
och odödlighetens paradis”.
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
