Katekes 66
050928
Ps 135:1-12
Lovsång till Herren för hans storverk
Vesper fredag i vecka 3

1. Det här är den första delen av Ps 135. Det är en liturgiskt präglad hymn som anspelar på, påminner om och hänvisar till andra bibeltexter. Liturgin sätter ofta ihop sina texter genom att låna från bibelns rika repertoar av ämnen och böner som stöttar de troendes vandring.

Denna första del (Ps 135:1-12) inleds av en vid och glödande inbjudan att lovprisa Herren (vers 1-3). Uppmaningen riktas till ”Herrens tjänare som står i Herrens tempel, på förgårdarna till vår Guds hus” (vers 1-2).

Vi befinner oss alltså i den levande atmosfären kring gudstjänsten i templet, som är den främsta platsen för gemensam bön. Där upplever man “vår Guds” verkningsfulla närvaro, en “god” och “ljuvlig” Gud, förbundets Gud, som utvalt sitt folk (jfr ver 34).

Efter uppmaningen till lovsång förkunnar en soliströst en trosbekännelse som inleds av formeln ”jag vet” (vers 5). Denna trosbekännelse utgör kärnan i hela hymnen, som förkunnar att Herrens storhet blir synlig i hans förundransvärda gärningar (ibidem).

2. Guds allmakt visar sig hela tiden i hela världen “i himlen och på jorden, i haven och de stora djupen”. Det är han som skapar moln, blixtar, regn och vindar, som beskrivs som instängda i ”förråd” (vers 6-7).

Men det är framför allt en annan sida av Guds verksamhet som hyllas i denna trosbekännelse. Det handlar om det förundransvärda ingripandet i historien, där Skaparen visar att han är den som friköper sitt folk och som härskar över hela världen. Inför Israel som samlas i bön räknar psalmen upp de stora händelserna under uttåget ur Egypten.

Först och främst nämns kortfattat Egyptens plågor, som Herren kallade fram för att kuva förtryckaren (vers 8-9). Sedan framkallas minnet av Israels segrar under den långa marschen genom öknen. De tillskrivs Guds mäktiga ingripande: “ Han besegrade många folk och dräpte mäktiga kungar” (vers 10). Till sist är man framme vid det efterlängtade och väntade målet, det utlovade landet: ”Han gav deras land som egendom, som egendom åt sitt folk Israel” (vers 12).

Guds kärlek blir påtaglig i historien med alla dess svåra och ärofulla händelser. Liturgin har till uppgift att alltid göra Guds gåvor närvarande och verkningsfulla, framför allt i det stora påskfirandet som är roten till alla andra högtider och utgör den främsta symbolen för frihet och räddning.

3. Vi tar fasta på psalmens anda och lovsång till Gud genom rösten hos Clemens av Rom, så som den ekar i den långa bön som avslutar hans brev till de kristna i Korint. Han påpekar att i Ps 124 visar Gud sitt ansikte som återlösare, och det beskydd som han gav åt forntidens fäder når nu fram till oss i Kristus:

”Herre, låt ditt ansikte lysa över oss och ge oss fred, skydda oss med din mäktiga hand och rädda oss från dem som hatar oss utan orsak. Ge endräkt och fred åt oss och alla jordens invånare, så som du gav fred åt våra fäder när de åkallade dig i helighet, i tro och sanning. .... Bara du förmår ge oss detta och ännu mer, och vi tackar dig genom våra själars överstepräst och beskyddare, Jesus Kristus, genom vilken du får härlighet och storhet nu och alltid från generation till generation. Amen” (60,3-4; 61,3).

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida