Katekes 67
051005
Ps 135:13-21
Lovsång till Herren för hans storverk
Vesper fredag i vecka 3

1. PS 135 är en sång vars tonläge för tanken till påsken. Vesperliturgin delar upp den i två delar. Den andra delen (vers 13-21) avslutas av “halleluja”, samma utrop av lovsång till Herren som inledde hela psalmen.

Den första delen av hymnen påminde om uttåget ur Egypten, som är själva hjärtat i Israels påskfirande. Nu jämför psalmens författare två olika religiösa synsätt. Å ena sidan reser sig den levande och personlige Gudens gestalt, som är mittpunkten för en äkta tro (vers 13-14). Hans närvaro är verkningsfull och räddar. herren är inte orörlig och frånvarande, utan en levande person, som leder dem som tror på honom, förbarmar sig över dem och stöttar dem med sin kraft och sin kärlek.

2. Å andra sidan reser sig avgudadyrkan (vers 15-18), som är ett uttryck för en förvriden och bedräglig religiositet. En avgud är inget annat än “verk av människohänder”, en produkt av människans längtan. Därför kan den inte överskrida det skapades begränsningar. Visst ser den ut som en människa med mun, ögon, öron och hals, men den är orörlig och livlös som en staty (jfr Ps 115:4-8).

Det öde som väntar på den som tillber dessa döda ting är att bli som dem: maktlös, bräcklig, livlös. Dessa verser beskriver klart och tydligt människans frestelse att söka efter räddning i “människohänders verk”, i rikedom, makt, framgång och materia. Men det som händer henne är tyvärr det som profeten Jesaja beskriver så suggestivt: ”Den som tyr sig till stoft och aska lurar sig själv. Han kan inte rädda sitt liv, inte säga: ”Jag har litat på en lögn” (Jes 44:20).

3. Efter denna meditation om sann och falsk religion, om äkta tro på världsalltets och historiens Herre, och om avgudadyrkan, avslutas Ps 135 med en liturgisk välsignelse (vers 19-21) där en rad gestalter träder fram som var med i gudstjänsten i templet i Sion (jfr Ps 115:9-13).

Hela gemenskapen samlas i templet och sjunger i en kör med olika röster och ödmjuk tro en välsignelse till Gud som skapat världsalltet och räddar sitt folk.
Liturgin är det bästa stället för att lyssna till Guds ord, som gör Herrens räddande gärningar närvarande, men liturgin är också stället där gemensam bön lovsjunger Guds kärlek. Gud och människan möts i en räddningens omfamning, som fullbordas just i firandet av liturgin.

4. Kyrkofadern Augustinus kommenterar verserna i denna psalm som handlar om att den som tror på avgudar blir som dem (Ps 135: 15-18):

“På sätt och vis blir de verkligen till avbilder av avgudarna, inte i köttet utan i sin inre människa. De har nämligen öron men hör inte, och det är till dem som Gud ropar: ’Hör, du som har öron’.”

Augustinus fortsätter:

”De har näsborrar, men känner ingen doft. De känner inte den doft som apostlen Paulus kallar ‘kristusdoft’ (jfr 2 Kor 2:15). Vad har de för glädje av sina näsborrar, om de inte kan känna den ljuva kristusdoften?”

Augustinus vet att det fortfarande finns avgudadyrkare:

”Men varje dag finns det också människor som övertygas av Herrens Kristi mirakel och blir troende. Varje dag öppnas de blindas ögon och de dövas öron, de stummas munnar öppnas, de lamas händer rör sig, de haltas fötter går rakt, och ur alla dessa stenar kommer barn till Abraham (jfr Matt 3:9). Till alla dessa kan man nu säga: Israels folk, välsigna Herren... Välsigna Herren, alla folk, det vill säga hela Israels hus. Välsigna honom, ni kyrkans ledare, det vill säga Arons hus. Välsigna honom, ni kyrkans tjänare, det vill säga Levis hus. Och till alla andra folk kan man säga: ’Ni som fruktar Herren, välsigna Herren’” (Augustinus, Expositio in Ps 134:24-25).

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida