Katekes 70
051019
Ps 130
Ur djupen ropar jag till dig
Första vespern söndag i vecka 4

1. Ps 130 är en av den kristna traditionens mest berömda och älskade psalmer. Den kallas också De profundis, efter de första orden i den latinska texten. Tillsammans med Miserere är detta en av folkfromhetens mest älskade botpsalmer.

Den har ofta använts för begravningar, men texten är framför allt en lovsång till Guds barmhärtighet och om försoning mellan syndaren och Herren. Gud är rättvis, men han är alltid beredd att visa att han är “barmhärtig och nådig, sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet. Han håller fast vid sin kärlek mot tusenden, han förlåter synd och skuld och brist” (2 Mos 34: 6-7). Just därför används denna psalm i julens och hela juloktavens vesperliturgi, men också den fjärde påsksöndagen och på högtiden Herrens bebådelse.

2. Ps 130 inleds med att en röst stiger upp ur ondskans och skuldens djup (vers 1-2). Det bedjande jaget vänder sig till Herren och säger: ”Jag ropar till dig, Herre”. Sedan består psalmen av tre delar som handlar om synd och förlåtelse. Psalmen talar till Gud och säger ”du” till honom: ”Om du lade synder på minnet, Herre, vem kunde då bestå? Men hos dig finns förlåtelse, och därför fruktar man dig” (vers 3-4).

Det är alltså inte straffet utan förlåtelsen som leder till fruktan, en respektblandad kärlek. Det som inger oss fruktan är inte så mycket Guds vrede som hans storsinta och avväpnande generositet. Gud är ju inte någon obönhörlig härskare som fördömer den skyldige, utan en kärleksfull far, som vi bör älska för hans godhet som gärna vill förlåta, snarare än av fruktan för ett straff.

3. Psalmens andra del kretsar kring den bedjandes “jag”, som inte längre talar till Herren utan talar om sig själv: “Jag väntar på Herren, jag längtar, jag hoppas få höra hans ord. Jag längtar efter Herren mer än väktarna efter morgonen, än väktarna efter morgonen” (vers 5-6). I den ångerfulle psalmförfattarens hjärta blommar nu förväntan och förhoppningar upp tillsammans med vissheten att Gud skall uttala ett befriande ord och utplåna synden.

Den tredje och sista etappen i psalmen utvidgas till hela Israel, till folket som ofta syndar och vet att det behöver Guds räddande nåd: “Hoppas på Herren, Israel, ty hos Herren finns nåd och makten att befria. Han skall befria Israel från alla synder” (vers 7-8).

Den personliga räddningen, som den bedjade bad om tidigare, utsträcks nu till hela gemenskapen. Psalmförfattarens tro ympas in på förbundsfolkets historiska tro. Det är ett folk som inte bara har ”friköpts” av Herren från förtrycket i Egypten utan ”från alla synder”.

De profundis är en bön om hjälp som börjar i syndens mörka djup och når fram till Guds ljusa horisont, där ”barmhärtighet och återlösning” härskar: två viktiga sidor hos kärlekens Gud.

4. Vi anförtror oss nu åt den kristna traditionens meditation om denna psalm. Vi väljer ett stycke av kyrkofadern Ambrosius. Han skriver ofta om varför man skall be Gud om förlåtelse.

”Vi har en god Herre som vill förlåta all”, skriver han i sin skrift om ”Boten”, och tillägger: “Om du vill bli rättfärdig, bekänn din synd. En ödmjuk syndabekännelse löser upp syndens knutar... Du ser att med hoppet om förlåtelse gör han så att du bekänner din skuld (2,6,40-41: SAEMO, XVII, Milano-Roma 1982, 253).

I sin kommentar till Lukasevangeliet upprepar biskopen i Milano sin uppmaning. Han förundrar sig över de gåvor som Gud ger utöver sin förlåtelse: ”Ser du att Gud är god, och att han är redo att förlåta synderna? Inte nog med att han ger tillbaka vad han har tagit, han ger också oväntade gåvor.” Zakarias, Johannes döparens far, blev stum för att han inte trodde på ängeln, men sedan förlät Gud honom och gav honom gåvan att profetera i sång: “Han som förut var stum, profeterar nu”, påpekar Ambrosius, och fortsätter: ”Detta är en av Herrens största nådagåvor: att just de som har förnekat honom bekänner honom. Därför skall ingen mista hoppet, ingen skall förtvivla när det gäller Guds belöningar, även om man plågas av samvetskval för gamla synder. Gud kan ändra sig, om du gör bot för din skuld” (2,33: SAEMO, XI, Milano-Roma 1978, 175).

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-10-19

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida