Katekes
77
051116
Ps 136:10-26
Guds gärningar i historien
Vesper måndag i vecka 4
1.
Vesperliturgin använder Ps 136 i två delar utifrån
innehållet. Denna lovsångshymn lovprisar nämligen
Herrens gärningar i två olika sammanhang: rummet
och tiden.
Den första delen (vers 1-9) beskrev hur Gud verkar
i skapelsen. Hans gärningar har gett upphov till världsalltets
förunderliga ting. Den delen av psalmen förkunnar
tron på Gud, skaparen, som visar vem han är genom
sina skapelser i världsalltet. Denna lovsång,
som den judiska traditonen kallar “det stora Hallel”,
den högsta lovsång man kan stämma upp till
Herren, leder oss nu till en annan horisont: historien.
Vi vet att bibelns uppenbarelse ofta upprepar att Guds räddande
närvaro visar sig på ett särskilt sätt
i frälsningshistorien (jfr 5 Mos 26: 5-9; Jos 24:1-13).
2.
Framför den bedjande människan passerar så
Herrens befriande gärningar. Mittpunkten för dem
är det grundläggande uttåget ur Egypten.
Det förknippas på djupet av den mödosamma
resan genom Sinais öknen, som till sist ledde till
det utlovade landet, Guds gåva, som Israel fortsätter
att uppleva genom hela Gamla testamentet.
Den berömda vandringen genom Röda havet, som delades,
nästan slets i tu och kuvades som ett besegrat vilddjur
(jfr Ps 136:13), föder ett fritt folk som är kallat
till ett ärofullt uppdrag och öde (jfr vers 14-15;
2 Mos 15:1-21), som i den kristna tolkningen är den
fullständiga befrielsen från det onda genom dopets
nåd (jfr 1 Kor 10:1-4). Sedan beskrivs vandringen
genom öknen. Herren skildras där som en krigare,
som fortsätter vad han inlett i befrielsen och vandringen
genom Röda Havet, och försvarar sitt folk genom
att besegra dess motståndare. Öknen och havet
är bilder av att man måste gå genom det
onda och genom förtrycket för att få friheten
och det utlovade landet (jfr Ps 136:16-20).
3.
Psalmens avslutning ser ut över det land som Gamla
testamentet beskriver lyriskt som “ett rikt land med
bäckar, källor och vattenådror som springer
fram ur berg och dalar, ett land med vete och korn, med
vinstockar, fikonträd och granatträd, med dignande
olivträd och med honung, ett land där du inte
skall behöva äta torftigt eller lida brist på
någonting, ett land där stenarna innehåller
järn och där du kan bryta koppar ur bergen”
(5 Mos 8:7-9).
Det är en beskrivning som går långt utöver
vad det landet är i verkligheten, men den syftar till
att förhärliga Guds gåva. Det är en
gåva som låter folket vara fritt. Varje vers
avslutas av en antifon som påminner om att denna gåva
föds ur Herrens hesed, hans ”barmhärtighet”
eller ”nåd”, hans trohet mot sitt löfte
i förbundet med Israel, ur hans kärlek som blir
allt tydligare i minnet (jfr Ps 136:23). I förnedringens
tid, under återkommande prövningar och förtryck,
upptäcker Israel hela tiden frihetens och kärleks
Gud och hans räddande hand. Också i tider av
svält och misär träder Herren in på
scenen för att ge mat åt hela mänskligheten
och så visa att det är han som är skaparen
(jfr vers 25).
4.
I Ps 136 flätas alltså samman två olika
vägar för Guds enda uppenbarelse: världsalltet
(vers 4-9) och historien (vers 10-25). Visst är Herren
större än sin skapelse, han har skapat den och
han dömer över den. Men han är också
nära sina skapelser och träder in i rummet och
tiden. Hans närvaro mitt ibland oss når sin höjdpunkt
i Kristi människoblivande.
Det förkunnar den kristna tolkningen av psalmen klart
och tydligt hos kyrkofäderna, som menar att höjdpunkten
på frälsningshistorien och det yttersta tecknet
på Faderns barmhärtiga kärlek är att
han ger sin Son för att rädda och friköpa
mänskligheten (jfr Joh 3:16).
Cyprianus inleder sitt traktat om barmhärtighetsverk
och allmosor med att förundrat betrakta Guds gärningar
i sin Son Kristus för sitt folk. Han brister ut i ett
glödande erkännande av hans barmhärtighet.
”Kära bröder, Många och stora är
Guds välgärningar, som Gud Faderns och Kristi
generösa och överflödande godhet har fullbordat
och alltid skall fullborda för att vi skall räddas.
För att bevara oss, för att ge oss ett nytt liv
och för att kunna friköpa oss, sände Fadern
Sonen. Sonen, som hade sänts, ville också kallas
Människoson, för att göra oss till Guds söner.
han ödmjukade sig för att upphöja det folk
som förut låg på marken. Han sårades
för att bota våra sår. han blev slav för
att leda oss, som var slavar, till friheten. Han accepterade
att då för att ge de dödliga odödlighet.
Detta är Guds barmhärtighets många och stora
gåvor” (1).
Efter
att ha läst manuset lade påven till några
funderingar fritt ur hjärtat:
-Psalmen
är en litania som räknar upp Guds välgärningar
mot oss.
-Cyprianus kompletterar den genom att nämna det som
psalmförfattaren ännu inte kände till men
väntade på: Guds verkliga gåva till oss,
sin Son, människoblivandet eller inkarnationen, där
Gud ger sig till oss och stannar hos oss ända till
historiens slut både i eukaristin eller nattvarden
och i sitt ord. Men risken för oss människor är
att vi minns det onda och lidandet mer än det goda.
Ps 136 kan hjälpa oss att väcka minnet av det
goda, för att vi till sist skall förstå
att det faktiskt är sant som psalmen säger: ”evigt
varar hans nåd.”
Vatikanradions
skandinaviska avdelning/OB/05-11-16
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
