Katekes 78
051123
Canticum cfr Ef 1:3-10
Guds frälsningsplan
Vesper måndag i vecka 4

1. Varje vecka ber kyrkan i vesperliturgin med den högtidliga hymn som inleder Efesierbrevet. Den hör till en genre som heter “berakot”, “välsignelser”, som uppträder redan i Gamla testamentet och som sprids i den senare judiska traditionen. Det handlar alltså om en oavbruten lovsång till Gud, som den kristna tron firar som “vår herre Jesu Kristi Gud och fader”.

Därför är Kristusgestalten central i denna lovprisningshymn. I honom avslöjas och fullbordas Gud Faderns verk. De tre viktigaste verben i detta långa och förtätade canticum för oss hela tiden tillbaka till Sonen.

2. Det första verbet är att Gud “har utvalt oss i honom” (Ef 1:4): han har kallat oss till helighet och till att bli hans adoptivbarn och därmed syskon till Kristus. Denna gåva förändrar radikalt vår ställning som skapade varelser och ges till oss “genom Jesus Kristus” (vers 5). Det ingår i Guds stora räddningsplan, i Faderns kärleksfulla “viljas hemlighet” (vers 6), som aposteln Paulus betraktar med gripenhet.

Det andra verbet handlar om att ge nåd: “den nåd som han har skänkt oss med sin älskade son” (ibidem). I den grekiska texten finns två gånger samma rot: cháris och echarítosen, för att betona att det verkligen är en gåva och att Gud tar initiativet före människan. Den nåd som Fadern ger oss i sin enfödde Son är alltså en epifani, en uppenbarelse, av hans kärlek som omsveper oss och förvandlar oss.

3. Också det tredje grundläggande verbet i Paulus’ canticum handlar om Guds nåd: Gud har låtit den ”flöda över oss” (vers 8). Det är ett verb som handlar om fullhet, ja man kan rentav säga att det handlar om överdrift, om att ge obegränsat och oreserverat.

Så når vi fram till det gränslösa och ärofulla djupet i Guds mysterium, som har öppnats och avslöjats av nåd för den som har kallats av nåd och kärlek, för denna uppenbarelse kan man inte nå bara med mänsklig intelligens och förmåga. ”Vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. För oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud” (1Kor 2: 9-10).

4. Guds “viljas hemlighet” har en mittpunkt, som skall samordna hela varat och historien och leda dem till den fullhet som Gud önskar: det är “beslutet att sammanfatta allting i Kristus” (Ef 1:10). I detta ”beslut”, på grekiska oikonomia, di denna harmoniska plan för varats och existensens arkitektur, är Kristus huvud för kyrkan, men han är också en axel som sammanfattar ”allt i himlen och på jorden”. Splittring och begränsingar övervinns och man når fram till den “fullhet” som är det verkliga målet för den plan som Guds vilja hade beslutat redan från början.

Vi mediterar nu vidare och djupare inför denna storslagna freskmålning av skapelsehistorien och frälsningshistorien med hjälp av Ireneus av Lyon, en stor kyrkofader på 100-talet, som i sin skrift Mot heresierna reflekterade just över hur Gud sammanfattar allt i Kristus.

5. Ireneus skriver att enligt kristen tro “finns det en ende Gud Fader och en ende Kristus Jesus, som har kommit enligt Guds beslut för att sammanfatta allt i sig. När han som är osynlig blev synlig sammanfattade han också människan i sig själv, när han som överstiger allt förstånd blev begriplig, när han som är Ordet blev människa” (3,16,6).

Därför ”blev Guds Ord människa” på riktigt, inte bara till synes, för annars “skulle hans verk inte ha varit verkligt”. Men ”han var det han verkade vara: Gud som sammanfattar i sig själv sin egen skapelse, människan, för att döda synden, förstöra döden och ge människan liv. Därför är hans verk verkligt” (3,18,7).

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-11-23

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida