Katekes
79
051130
Ps 137:1-6
Vid Babylons floder
Vesper tisdag i vecka 4
1.
Denna den första onsdagen i advent, som är en
tid av tystnad, vaka och bön som förberedelse
inför julen, mediterar vi över Ps 137, som blivit
känd utifrån de första orden i den latinska
översättningen: Super flumina Babylonis. Texten
berättar om det judiska folkets tragiska upplevelser
under Jerusalems förstörelse år 586 f Kr
och den påföljande fångenskapen i Babylon.
Vi står inför en smärtefylld nationalsång
som präglas av längtan efter det man förlorat.
Denna hjärtslitande bön till Herren att befria
dem som tror på honom från slaveriet i Babylon
uttrycker också de känslor av hopp och förväntan
med vilka vi har inlett vår adventsvandring.
Psalmens första del (vers 1-4) har som bakgrund exilens
land, dess floder och kanaler som vattnade den babyloniska
slätten, där de deporterade judarna levde. De
föregriper nästan symboliskt de förintelseläger
dit det judiska folket sändes i det århundrade
vi just lämnat bakom oss i en skamlig gärning
av död, som fortsätter att vara en outplånlig
skam i mänsklighetens historia.
Psalmens andra del (vers 5-6) genomsyras istället av
ett kärleksfullt minne av Sion, den stad som förlorats
men som fortfarande lever i de förvisades hjärta.
2.
Psalmens ord låter handen, tungan, gommen, rösten
och tårarna vara med. Handen är nödvändig
för den som skall spela på lyran, men nu har
också den förlamats (vers 5) av smärtan,
också för att lyrorna har hängts upp i pilträden.
Den som skall sjunga behöver sin tunga, men den har
fastnat vid gommen (vers 6). Förgäves kräver
de babyloniska plågoandarna att få höra
“glada visor” ( vers 3). Men ”sångerna
från Sion” är ”Herrens sånger”
(vers 3-4), de är inga folkloristiska sånger
eller revynummer. De får stiga upp till himlen bara
i ett folks liturgi och frihet.
3.
Gud är historiens ytterste skiljedomare, och i sin
rättvisa skall han förstå och lyssna till
offrens rop, även om de ibland får en skarp ton.
Vi låter Augustinus fortsätta vår meditation
över denna psalm. Denne store kyrkofader slår
an en överraskande aktuell ton. Han vet att det bland
Babylons invånare finns många som engagerar
sig för fred och samhällets bästa, även
om de de inte delar Gamla testamentets tro och inte känner
till det hopp om den eviga staden som vi alla längtar
till. De bär i sitt inre på en gnista av längtan
efter det okända, det större, det som går
utöver vår värld, det som verkligen återlöser.
Han säger att också bland förföljarna,
bland de icketroende, finns människor med denna gnista,
med ett slags tro, ett slags hopp, så gott de kan
i de omständigheter de lever i. De har ett slags tro
på något som de inte känner till och är
så verkligen på vandring till det sanna Jerusalem,
till Kristus. Augustinus hyser alltså hopp också
om babylonierna, som han kallar dem som inte känner
till Kristus eller ens Gud och ändå längtar
efter det okända, det eviga. Han uppmanar också
oss att inte bara fixera oss på nuets materiella ting
utan att i stället hålla ut på vandringen
till Gud. Bara med detta större hopp kan vi förvandla
denna värld på rätt sätt. Augustinus
uttrycker det med följande ord: ”Om vi är
medborgare i Jerusalem, och måste leva på denna
jord och i vår tids förvirring, i detta Babylon,
där vi inte lever som medborgare utan som fångar,
då måste vi förverklga vad psalmen säger
inte bara i vår sång utan också i vårt
liv. Det gör man med hjärtats djupaste längtan,
med trons längtan till den eviga staden.”
Han
tillägger att “också denna stad som kallas
Babylon har invånare som engagerar sig för den
världsliga freden och inte bär på något
annat hopp. De söker hela sin glädje där
och bara där, och vi ser att de anstränger sig
ordentligt i sitt samhällsengagemang. Om de nu engagerar
sig av uppriktigt hjärta, och inte inte låter
sig besmittas av Babylons högmod, skall Gud inte låta
dem gå under i Babylon, för han har bestämt
att de skall bli medborgare i Jerusalem. Gud har förstått
att de är fångar och visar dem en annan stad
som de skall längta till av alla sina krafter”
(In Ps 136:1-2).
Vi
ber Herren att denna längtan skall vakna hos oss alla,
att vi skall öppna oss för Gud, och att också
de som inte tror på Kristus skall låta sig beröras
av hans kärlek, så att vi alla är på
vallfärd till den slutgiltiga staden, och så
att denna stads ljus kan stråla också i vår
tid och i denna vår värld.
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-11-30
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
