Katekes
80
051207
Ps 138
Tacksägelse
Vesper tisdag i vecka 4
1.
Den judiska traditionen anger David som författare
till Ps 138, men troligen tillkom den tidigare. Ps 138 är
en tacksägelsehymn som inleds med att den bedjande
sjunger på egen hand. Han sjunger mitt i församlingen
i templet eller åtminstone med tanke på helgedomen
i Sion, där Herren är närvarande och möter
de troendes folk.
Psalmens författare säger att han “faller
ner, vänd mot ditt heliga tempel (vers 2): där
sjunger han inför Gud som är i himlen med sin
härskara av änglar, men som också lyssnar
i templets jordiska rum (vers 1). Den bedjande vet att Herrens
”namn”, hans personliga levande och verksamma
verklighet, och hans trohet och barmhärtighet som är
symboler för förbundet med hans folk, är
grundvalen för all förtröstan och allt hopp
(vers 2).
2.
Då riktas blicken för en stund till det förflutna,
till lidandets dag, där Guds röst svarade på
den troendes ångestfyllda rop. Den gav mod åt
en rädd själ (vers 3). Den hebreiska grundtexten
talar om att Herren “skakar kraften i själen”
hos den rättfärdiga människa som är
förtryckt, som en stormvind som sopar undan tvekan
och rädsla, inger ny livskraft och låter kraft
och förtröstan blomstra.
Efter denna bild, som verkar vara helt personlig, ser psalmförfattaren
ut över hela världen och föreställer
sig att hans vittnesbörd drar med sig hela horisonten:
i ett slags universalistisk uppslutning lovprisar “alla
jordens kungar” Herrens storhet och suveräna
makt (vers 4-6).
3.
Innehållet i denna gemensamma lovsång som stiger
upp från alla folk är redan en bild av den framtida
hednakyrkan, den framtida universella kyrkan. Dess första
tema är ”Herrens härlighet” och ”vägar”
(vers 5), hans planer att rädda och hans upppenbarelse.
Så upptäcker man att Herren visserligen är
”hög” och går utöver denna världen,
men också att han ”ser de låga”
med kärlek, medan han avlägsnar de högmodiga
från sitt ansikte som uttryck för hans förkastelsedom
(vers 6).
Jesaja ropade: “ Så säger han som är
hög och upphöjd, han som tronar i evighet och
vars namn är heligt: Jag tronar upphöjd och helig
men finns hos den modlöse och försagde. Jag ger
de försagda mod, ger de modlösa kraft” (Jes
57: 15). Gud väljer alltså sida och ställer
sig på de svagas, offrens och de utstöttas sida.
Detta meddelas härmed till alla kungar så att
de vet vad de skall välja när de styr folken.
Det sägs förstås inte bara till kungar och
styresmän utan till oss alla, för också
vi måste veta vad vi skall välja: att ta ställning
för de ödmjuka, de fattiga och svaga.
4.
Efter att ha talat till alla världens styresmän
på den tiden och i alla tider återvänder
den bedjande till sin personliga lovsång (Ps 138:7-8).
Hans blick riktas mot sitt eget liv och dess framtid, och
han ber Gud hjälpa honom i de prövningar som tillvaron
ännu kommer att utsätta honom för. Och se
ber vi alla tillsammans med honom som bad i forntiden.
Det talas kortfattat om “fienders vrede” (vers
7), ett slags symbol för all den fientlighet som en
rättfärdig människa kan stöta på
under sin vandring genom historien. Men han vet, och tillsammans
med honom vet vi också att Herren aldrig skall överge
honom och att Herren skall sträcka ut sin hand för
att stötta och leda honom. Psalmen slutar med en glödande
bekännelse av förtröstan för Gud och
hans eviga godhet: han skall inte ”upphöra med
sitt verk”, alltså sin skapelse (vers 8). Också
vi måste leva med denna övertygelse att Gud är
god.
Vi måste vara övertygade om att hur tunga och
stormiga prövningar som än må vänta
på oss, så skall vi aldrig vara ensamma, vi
skall aldrig falla ur Herrens händer, de händer
som har skapat oss och som nu följer oss längs
vår vandring genom livet. Paulus bekände att
han var “övertygad om att han som har börjat
ett gott verk hos er också skall fullborda det till
Kristi Jesu dag” (Fil 1:6).
5.
Så har också vi bett med en psalm som handlar
om tacksägelse och förtröstan. Vi låter
lovsången fortsätta med en kristen sångare,
den store Efraim Syriern (300-talet), som författade
texter med en alldeles särskild poetisk och andlig
doft.
“Hur stor vår förundran över dig än
må vara, Herre / så överträffar din
härlighet allt vad våra tungor kan uttrycka”,
sjunger Efrem i en hymn (Hymner om jungfruligheten, 7),
och i en annan: ”Vi lovprisar dig, för dig är
allt lätt, / för du är allsmäktig”
(Hymner om julen, 11). Och det är ytterligare ett skäl
till att vi kan ha förtröstan: Gud har barmhärtighetens
makt och använder sin makt för barmhärtigheten.
Ett sista citat: ”Alla de som förstår din
sanning lovsjunger dig” (Hymner om tron, 14).
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/05-12-28
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
