Katekes 83
051228
Ps 139:13-18,23-24
Gud, du rannsakar mig och känner mig
Vesper onsdag i vecka 4

1. I den första delen av Ps 139 (vers 1-12) betraktade vesperliturgin hur Gud vet allt och är överallt. Nu går denna intensivt sköna och passionerade vishetshymn över till att betrakta det högsta och mest förundransvärda i hela världsalltet, människan, som beskrivs som Guds “under” (vers 14). Detta tema ligger nära julen, då vi firar mysteriet att Guds Son blivit människa för att rädda oss.

Efter att ha betraktat hur Skaparens blick och närvaro sträcker sig ut över hela världsalltets horisont, riktar sig Guds kärleksfulla blick i denna psalmens andra del till människan. Hon beskrivs som som fullständig och komplett redan från början, när hon ännu är formlös i moderlivet. Det hebreiska ord som används syftar enligt några bibelforskare på embryot. Ordet syftar på något litet, ovalt och hoprullat, men som Guds ögon redan fäster sin vänliga och älskade blick på (cfr v. 16).

2. Psalmens författare beskriver vad Gud gör i moderns sköte med klassiska bibliska bilder, medan moderns livgivande hålrum liknas vid „jordens djup“ och med den stora moder jords ständiga livskraft (vers 15).

Den främsta symboliska bilden är den av en krukmakare och skulptör som ger form åt sin konstnärliga skapelse, sitt mästerverk, just som det står i 1 Mosebok om hur Gud skapade människan: ”Herren Gud formade människan av jord från marken” (1 Mos 2: 7). En annan symbolisk bild är vävnaden, som för tanken till känsligheten hos hud, kött och nerver som vävs samman på skelettets benstomme. Också Job använde sig av dessa och andra bilder för att hylla människan som ett mästerverk, även om hon slås ned och såras av lidandet: ” Du som skapat mig med dina egna händer, du störtar mig nu i fördärvet. Tänk på hur du formade mig som lera, nu låter du mig bli till jord igen. Du hällde ut mig som mjölk och lät mig stelna som ost. Du klädde mig i hud och kött, vävde mig samman med ben och senor” (Job 10:8-11).

3. En stark tanke i denna psalm är att Gud redan ser hela framtiden för detta “formlösa” embryo. I livets bok har Herren redan skrivit de dagar som denna skapelse skall leva och fylla med verk och gärningar under sin tillvaro på jorden. Så påminner psalmen åter om den transcendenta storheten i Guds kunskap: den omfamnar inte bara mänsklighetens förflutna och nutid, utan också vår fördolda framtid.

Vi anförtror oss nu åt en reflexion av Gregorius den store i Predikningar om Hesekiel om denna mening i psalmen: “ Du såg mig när jag ännu knappast var formad, alla mina dagar var redan skrivna i din bok” (vers 16). Om dessa ord gör denne påve och kyrkofader en originell och känslig meditation om de medlemmar av den kristna gemenskapen som är svagast i den andliga vandringen.

De utgör inte den mest fulländade delen av kyrkans andliga byggnaden, men ” räknas dit ändå på grund av sin goda längtan. Det är sant att de är ofullkomliga och små, men de älskar Gud och nästan efter bästa förstånd och försummar inte att göra gott när de kan. Även om de ännu inte når fram till några andliga gåvor som öppnar själven för kontemplationens fulländande och brännande verkan, så drar de sig ändå inte tillbaka från kärleken till Gud och nästan i den mån de förmår förstå den. Även om de intar en mindre viktig plats bidrar de också till att bygga kyrkan. Även om de står på en lägre nivå när det gäller lära, profetia, mirakel och fullständigt förakt för världen, så vilar de ändå på den grundval som utgörs av fruktan och kärlek, och där står de fast (2,3,12-13, Opere di Gregorio Magno, III/2, Roma 1993, 79,81).

Den helige Gregorius’ budskap kan inge oss alla hopp, också dem vars andliga och kyrkliga vandring är full av möda.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/06-01-26

Har du synpunkter? Kontakta oss!

Hör på gårdagens svenska program (ej lördag och måndag)

Hör på våra bästa intervjuer

Äldre nyheter

Se påven i direktsändning på Vatikanens hemsida