Katekes
84
060104
Canticum jfr Kol 1:3,12-20
Kristus, den främste
Vesper onsdag i vecka 4
1.
I denna det nya årets första allmänna audiens
mediterar vi över en välkänd kristushymn
i Kolosserbrevet. Hymnen är ett slags högtidlig
port till denna rika skrift av aposteln Paulus. Hymnen ramas
in av en omfattade tacksägelseformel (vers 3:12-14).
Den hjälper oss att skapa en lämplig andlig atmosfär
för dessa första dagar av år 2006 och för
vår vandring under hela det nya året (vers 15-20).
Lovsången stiger upp till “Gud, vår herre
Jesu Kristi fader” (vers 3), som är källa
till den räddning som beskrivs som “räddning
ur mörkrets välde” (vers 13) eller som “friköpelse
och förlåtelse för våra synder”
(vers 14). Räddningen beskrivs sedan som “delaktighet
i det arv som väntar de heliga i ljuset” (vers
12) och som inträde i “sin älskade sons
rike” (vers 13).
2.
Här öppnar sig den stora och förtätade
hymnen vars mittpunkt är Kristus. Hymnen säger
att han är den främste och hyllar hans verk både
i skapelsen och frälsningshistorien (vers 15-20). Sången
har alltså två satser. I den första presenteras
den förstfödde i hela skapelsen, Kristus (vers
15). Han är nämligen “den osynlige Gudens
avbild”, ett uttryck som bär på hela innebörden
av “ikon” i den österländska kulturen.
Uttrycket betonar inte bara likheten utan det djupa bandet
till det som bilden föreställer.
Genom den gemensamma natur som förenar dem är
Kristus en synlig framställning av “den osynlige
Guden” mitt ibland oss. På grund av denna sin
höga värdighet finns Kristus “före
allting”, inte bara för att han är evig,
utan också och framför allt för att världen
har skapats genom hon och finns till genom honom: ”I
honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt
och osynligt... och allting hålls samman i honom”
(vers 16-17). Allt har rentav skapats med tanke på
honom (vers 16).
Här säger Paulus något mycket viktigt: historien
har ett mål och en riktning. Historien går mot
en mänsklighet som är ett enda i Kristus, den
går mot den fulländade människan, den fulländade
mänskligheten som har gudomliggjorts och därmed
blivit fullt mänsklig. Med andra ord säger Paulus
att historien gör framsteg, det sker en utveckling.
Framsteg är allt det som för oss närmare
Kristus och som så för oss närmare en enad
mänsklighet och en verklig mänsklighet.
Här döljer sig också en uppmaning till oss:
att arbeta för framsteg. Vi kan arbeta för att
föra människor närmare Kristus, vi kan personligen
bli mer lika Kristus och så gå i den riktning
som innebär verkligt framsteg.
3.
Hymnens andra sats (Kol 1: 18-20) domineras av Kristus,
frälsaren, i frälsningshistorien. Hans verk visar
sig framför allt i att han är “huvudet för
kroppen, för kyrkan” (vers 18): detta är
den frälsningshorisont framför andra där
befrielse och återlösning framträder i fullhet
i livsgemenskap mellan huvudet och kroppsdelarna, mellan
Kristus och de kristna. Paulus fäster sin blick på
historiens yttersta mål: Kristus är “förstfödd
från de döda” (vers 18), han är den
som öppnar porten till det eviga livet och rycker oss
undan dödens och det ondas begränsning.
Detta är det pleroma, den “fullhet”
av liv och nåd som finns i Kristus själv och
som han ger och delar med sig av till oss (vers 19). Hans
liv gör oss delaktiga av gudomligheten och förvandlar
oss inuti, försonar oss och ger oss fred: det är
hela det återlösta väsendets harmoni där
Gud är ”allt i alla” (1 Kor 15:28).
4.
Vi riktar nu en kontemplativ blick mot detta återlösningens
storslagna mysterium med några ord av den helige Proklos
av Konstantinopel, som dog 446. I sin första predikan
om Guds Mor Maria förklarar han att återlösningens
mysterium är en följd av människoblivandet.
Gud, skriver biskopen, blev människa för att rädda
oss och rycka oss undan mörkrets makt och för
att leda oss in i sin älskade Sons rike, så som
hymnen i Kolosserbrevet säger. ”Den som har köpt
oss fria är inte en ren människa,” påpekar
Proklos.,”för hela mänskligheten var förslavad
under synden. Men det var inte heller en Gud utan mänsklig
natur, för han hade en kropp. Om han inte hade iklätt
sig mig, hade han inte räddat mig. I jungfruns sköte
iklädde han sig den dömda människan. Man
bävar inför den byteshandel som där ägde
rum. Han gav anden och tog köttet ” (8).
Gud genomför sitt verk, återlösningen, just
för att han också är människa. Han
är Guds Son som räddar oss men han är också
vår bror och med denna närhet gjuter han ut den
gudomliga gåvan i oss.
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/06-01-05
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
