Katekes
88
060201
Ps 145:1-13
Lovsång till Gud den allsmäktige
1.
Ps 145 är en glädjefylld lovsång där
Herren beskrivs som en kärleksfull och ömsint
konung, som bekymrar sig för alla sina skapelser. Liturgin
använder denna hymn i två delar, som också
motsvarar två poetiska och andliga satser av psalmen.
Den första delen omfattar vers 1-13.
Psalmen åkallar och beskriver Herren som en “konung”
(Ps 145:1), en bild av Gud som dominenar också i andra
psalmer (jfr Ps 47; 93; 96-99). Den andliga mittpunkten
av denna sång är just en intensiv och glödande
hyllning av Guds kungavärdighet. Fyra gånger,
som de fyra väderstrecken, upprepas det judiska ordet
malkut, “rike” (Ps 145:11-13).
Konungasymbolik blir längre fram central också
i Kristi förkunnelse och pekar på att Gud har
en plan för att rädda mänskligheten. Han
är inte likgiltig för mänsklighetens historia,
utan vill förverkliga en plan som handlar om endräkt
och fred. Hela mänskligheten sammankallas för
att förverkliga denna plan och för att bejaka
Guds räddande vilja, som sträcker sig ut till
alla människor, från släkte till släkte,
i alla tider. Hans vilja verkar i hela världen för
att rycka bort det onda från världen och där
placera Herrens ”härlighet”, hans personliga,
verksamma och transcendenta närvaro.
2.
Psalmförfattarens lovsång och bön blir till
röst för alla troende i psalmens hjärta och
mittpunkt. I bibeln är nämligen den högsta
formen av bön att hylla de räddningens verk som
visar att Herren älskar sina skapelser. Här hyllar
man Guds ”namn”, dvs hans person (vers 1-2),
som visar sig när han handlar i historien. Man talar
om “verk”, “gärningar”, “under”,
“makt”, “storhet”, “rättfärdighet”,
“att vara sen till vrede”, “barmhärtighet”,
“nåd”, “godhet” och “kärleksfullhet”.
Det är en bön i form av ett slags litania som
förkunnar att Gud träder in i mänsklighetens
historia för att leda hela den skapade verkligheten
till räddningens fullhet. Vi är inte utlämnade
åt dunkla krafter, inte heller är vi ensamma
med vår frihet, för vi har anförtrotts åt
Herren som har makt och kärlek och en plan för
oss som går ut på att upprätta ett ”rike”
(vers 11).
3.
Detta “rike” består inte av makt och välde,
triumf och förtryck, som så ofta händer
i jordiska riken. Där möter man barmhärtighet,
ömhet, godhet, nåd och rättvisa, vilket
upprepas flera gångar av de verser som innehåller
lovsången.
I vers 8 sammanfattas detta porträtt av Gud. Herren
är “sen till vrede och rik på kärlek”.
Dessa ord för tanken till hur Gud presenterade sig
på Sinai: “Herre, Herren är en barmhärtig
och nådig Gud, sen till vrede och rik på kärlek
och trofasthet” (2 Mos 34:6). Det är en förberedelse
inför Johannes trosbekännelse att Gud är
kärlek (1 Joh 4:8,16).
4.
Låt oss rikta vår uppmärksamhet också
på den sköna vers 9: “Herren är god
mot alla, barmhärtig mot allt han har skapat”.
Den helige Petrus Chrysologus (ca 380 – ca 450) skriver
så här i sitt Andra tal om fastan: “Herrens
gärningar är väldiga, men barmhärtigheten
är ännu väldigare. Psalmens författare
skriver att Herrens gärningar är väldiga,
men tillägger sedan att hans barmhärtighet är
större än alla hans gärningar. Mina bröder,
barmhärtigheten fyller himlen och jorden... Kristi
barmhärtighet, som är stor, generös och unik
låter en enda dag vara domens dag medan alla andra
dagar är till för boten... Psalmens författare
litar inte på sin egen rättfärdighet utan
rusar till barmhärtigheten: Förbarma dig över
mig, Herre, i din stora barmhärtighet (Ps 51:3)”
(42,4-5: Sermoni 1-62bis, Scrittori dell’Area
Santambrosiana, 1, Milano-Roma 1996, 299,301).
Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/06-02-01
Har
du synpunkter? Kontakta oss!
Hör
på gårdagens svenska program (ej lördag
och måndag)
Hör
på våra bästa intervjuer
Äldre
nyheter
Se
påven i direktsändning på Vatikanens hemsida
