Påven har alltså reträtt och tystnaden är märkbar. Hur viktigt är det för oss människor
att göra just så. Dra oss tillbaka, söka tystnad, säga nej till aktiviterer och välja,
prioritera stunder av stillhet. Fader Enzo Bianchi pratar med oss om detta. Han är
generalföreståndare i den monastiska kommuniteten Bose. Han säger så här. Det är
avgörande för människans andlighet. Även detta lär vi oss av Jesus som ofta drog sig
tillbaka för att i ensamhet be, meditera och skapa utrymme för en dialog med Fadern.
Kristendomens historia visar att detta behov har alltid värderats. I vårt vardagsliv
når vi alla en punkt då vår prestation sjunker, och våra krafter tar slut. Då behöver
vi näring, även andlig näring. Det är viktigt att lära sig att prioritera och välja
i sitt vardagsliv så att vi skapar de nödvändiga utrymmen då vi kan dra oss tillbaka
och ge vår själ näring. Och sen är det naturligtvis ännu mer berikande, om man lever
ett intensivt och aktivt liv ,att ta sig tid några dagar för reträtt och andliga övningar,
vilket är att göra precis det orden säger. Andliga övningar. Vilket innebär att lyssna,
att se över sitt liv och att be. Detta ger vårt liv ny vigör. När man säger andliga
öviningar tänker man på Sant Ignatius av Loyola som utvecklade ett sätt att praktisera
andliga övningar. Men andliga övningar är något man värderar i alla kristna samanhang.
Klostertraditionens historia är baserad på det. Redan ökenfädernas uppmaning var:
"fuge, tace, quiesce". "Dra dig tillbaka, till tystnad, hitta friden". Sant Ignatius
har mer meditation i sina övningar, klostertraditionen grundar sig på bön, den karmelitanska
andligheten är karakteriserad av kontemplationen. Alla olika accenter på samma behov
av denna ihärdiga längtan efter Gud, sökande efter Sanningen som hör till människans
natur. Enzo Bianchi fortsätter: Om man inte väljer att lämna världen för att dra
sig tillbaka i kloster blir det ett högre krav på vår kapacitet att värdera och prioritera
stunder av andliga övningar. Vi klagar ofta på att vårt liv är fullt av stress och
hektiska situationer. det är naturligtvis sant. men det är även sant att vi har vår
makt att prioritera kvar och det är den vi ska använda väl. Att bara finna en stund,
i ett rum där vi kan dra oss tillbaka, lite ensamhet, med avstängd telefon, där röster
och ljud inte distraherar, och då ställa oss inför Gud. Utan att göra det krångligt,
men istället i full enkelhet. Enkla frågor, lyssna, försöka förstå skala av och gå
tillbaka till vår källa. Det är inte svårt. Många människor som lever hektiska liv,
med arbete och aktiviteter, i bullriga städer lyckas göra det. Det det handlar om
att värdera den stunden och finna den ett utrymme. En kvart varje morgon, eller en
timme i veckan. Vårt liv skulle utan tvekan utvecklas av den bönen, av den relationen
med Gud, som vi får då vi stannar upp och lyssnar på honom. Slutligen säger fader
Bianchi att även denna fasta gav oss påven ett fastebudskap med inspiration från bibeln,
och i detta fall från evangelierna. Påven uppmanar oss till att ställa oss under Kristius
på korset, tillsammans med Maria och Johannes, och liksom de, aldrig släppa honom
med blicken. Titta på honom som berättar för oss. Han berättar för oss om Gud och
han berättar för oss om mänskligheten, och om människan som Gud har tänkt honom. Detta
är verkligen den kristna övningarnas övning. Att fixera blicken på Kristus på korset.
Så förnyar vi vårt liv, så förnyar vi vår tro och så lär vi oss att vara människa
och hur vi ska bemöta våra medmänniskor.