(19.10.12) Vi firar det Andra Vatikankonciliets 50-års jubileum och detta lyfter fram
en fråga som följt konciliet från dess födelse - kontinuitetens hermeneutik. För ovana
öron kan detta låta komplicerat. Det är dock värt att fördjupa sig i dessa termer
eftersom det präglar Benedictus XVI:s pontifikat och dyker upp i hans olika budskap.
Hermeneutik är läran om tolkning, efter grekiskans hermeneuo vilket betyder just ”tolka”.
Ända
sedan det Andra Vatikankonciliet har frågan om hur man ska tolka konciliet varit aktuell.
Två tolkningsriktningar utvecklades snart: kontinuitet och diskontinuitet eller brytning.
Påvarna efter konciliet, som personligen hade deltagit i konciliet, har stött kontinuitetens
hermeneutik enligt vilken konciliet inte ställer sig i kontrast med den katolska kyrkans
tusenåriga ”depositum Fidei”, trons förvar och tradition. Benedictus XVI har mycket
tydligt lagt kontinuitet som en central punkt i sitt pontifikat.
När påven
höll sin allmänna audiens om franciskanteologen San Bonaventura tog han upp detta
tema, då han sa: ”Nu är det viktigt att tillägga att det även idag finns visioner
enligt vilka hela kyrkans historia skulle ha varit under en stadig nedgång under det
andra årtusendet; vissa ser nedgången redan strax efter det Nya Testamentet. Egentligen
är det så att “Opera Christi non deficiunt, sed proficiunt“, Kristi verk går inte
bakåt, utan framåt”. Vad skulle kyrkan ha vara utan den nya andligheten i Cistercinerorden,
hos franciskanerna och dominikanerna, S:ta Teresa av Avila och S:t Johannes av Korset,
och så vidare?”
”Även idag gäller detta uttalande: ’Opera Christi non deficiunt,
sed proficiunt’. San Bonaventura lär oss behovet av den nödvändiga och även stränga
urskiljningen – av en nykter realism och av öppenhet för nya andligheter som skänkts
av Kristus, i den Helige Anden, till kyrkan. Medan man upprepar idéen om nedgång,
finns det även en annan idé, om "andlig utopism", som upprepas. Vi vet att efter det
Andra Vatikankonciliet, var några övertygade om att allt var nytt, att det var en
annan kyrka, att den förkonciliära kyrkan var över och vi hade en helt "annan". En
anarkisk utopism! Tack och lov var påvarna som rodde Petri båt de kloka påvarna Paulus
VI och Johannes Paulus II, som å ena sidan försvarade det nya i konciliet och samtidigt
försvarade enheten och kontinuiteten i kyrkan, som alltid är syndares kyrka och en
plats för nåd”.
När påven Benedictus XVI talade till 50 biskopar och 500 präster
som deltog i en kurs organiserad av Kongregationen för Prästerskapet under prästerskapets
år tog påven åter tillfället i akt att tala om kontinuitetens hermeneutik.
"Precis
som den hermeneutiska kontinuiteten avslöjar hur viktig den är för en adekvat förståelse
av det Andra Vatikankonciliets texter så ser vi på samma sätt behovet av en hermeneutik
av vad man skulle kunna kalla "prästerlig kontinuitet", en som börjar med Jesus från
Nazareth, Herre och Messias. Ett prästerskap som under två tusen års historia har
gett världen storhet, helighet, kultur och fromhet fram till våra dagar”.
Redan
det första året av sitt pontifikat underströk påven Benedictus XVI i sitt jultal till
kardinalskollegiet i december, betydelsen av att inte tolka det Andra Vatikankonciliet
som en brytning med den kyrkliga traditionen, utan i stället som ett koncilium som
bör läsas i traditionens ljus:
”Allt beror på den rätta tolkningen av konciliet,
eller – som man säger idag – av dess rätta hermeneutik, av den rätta nyckeln till
dess läsning, förståelse och tillämpning. Problemen kring mottagandet har uppstått
ur det faktum att två motsatta tolkningsprinciper konfronterats och befunnit sig i
strid med varandra. Den ena principen ledde till förvirring, den andra bar och bär
– i stillhet men alltmer märkbart - sina frukter. Å ena sidan finns det en tolkning
som jag skulle vilja kalla ”diskontinuitetens och brytningens hermeneutik” denna kunde
räkna med massmediernas gunst och likaså uppskattning hos en del företrädare för den
moderna teologin. Å andra sidan finns ”reformens hermeneutik” som är förnyelse i kontinuitet…
Diskontinuitetens hermeneutik riskerar att resultera i en brytning mellan den förkonciliära
och den postkonciliära kyrkan. Den senare hävdar att konciliets texter som sådana
ännu inte är det sanna uttrycket för konciliets anda. De beskrivs som resultatet av
kompromisser genom vilka man, för att uppnå enhälliga beslut, tvingats släpa med sig
och bekräfta många gamla ting som hädanefter framstår som obsoleta. Men i dessa kompromisser
uppenbarar sig inte, så säger man, konciliets sanna anda, utan det är i språnget mot
det nya som man finner texternas underliggande mening; endast denna representerar
konciliets sanna anda, och utgående från denna och i konformitet med denna underliggande
mening måste man gå framåt… Med ett ord: man skall inte följa konciliets texter utan
dess anda”.
Meningen med konciliet beskrevs vid invigningen av påven Johannes
XXIII när han sade att syftet är att "förmedla hela den katolska läran, inte förminskad
och utan snedvridning". Han fortsatte: "Vi måste inte bara bevara denna dyrbara skatt,
som om vi endast oroade oss för det förgångna, istället måste vi, livligt och utan
rädsla, fortsätta det arbete som vår tid kräver, och fortsätta på den väg som kyrkan
har vandrat i snart 20 sekler. (...) denna fasta och oföränderliga lära, till vilken
man måste ge sitt trogna samtycke, fördjupas och belyses enligt vår tids förväntningar.
Vi har trons förvar, de sanningar som finns bevarade i vår ärevördiga lära, annat
är det sätt med vilket detta ska förmedlas, dock alltid i samma riktning och med samma
mening."
Redan tidigt efter konciliet talades det om skillnaden mellan diskontinuitet
och kontinuitet. År 1966, ett år efter att konciliet avslutats, uppmärksammade påven
Paulus VI två tendenser till brytning som var att anses felaktiga:
”Det förefaller
Oss tvunget att undvika två möjliga fel: för det första att anta att det Andra Vatikankonciliet
innebär en brytning med den traditionella läran och disciplinen som föregår den, som
om det vore en sådan nyhet att man kan jämföra den med enastående upptäckt, en subjektiv
frigörelse, som tillåter att överge, nästan som en pseudo-frigörelse, det som Kyrkan
fram till igår undervisade och bekände [...] och det andra felet, i motsats till den
trohet vi är skyldiga konciliet, skulle vara att bortse från den enorma rikedomen
i lära och försynens förnyande fruktsamhet som kommer ur konciliet”. (predikan ett
år efter konciliet, 8 december 1966)
Avslutningsvis sa Benedictus XVI i sitt
första jultal till den romerska kurian: ”Därför kan vi idag med tacksamhet vända vår
blick till det Andra Vatikankonciliet. Om vi läser det och tar emot det med en rätt
hermeneutik, med en riktig tolkning, kan det vara och alltmer bli en stor kraft för
kyrkans ständigt nödvändiga förnyelse.”