William Johnston, Upplyst av kärlek. En handledning i kristen bön och djupmeditation. Översättning Ylva-Kristina Sjöblom, Veritas Förlag 2002. ISBN 91-89684-01-X.

William Johnston är en irländsk jesuit som är bosatt i Tokyo och som är välkänd som författare och föreläsare om meditation. Hans specialitet är mötet mellan kristen och österländsk andlighet. Nu har Veritas förlag gett ut en av William Johnstons böcker med titeln Upplyst av kärlek. En handledning i kristen bön och djupmeditation. Boken är översatt av Ylva-Kristina Sjöblom.

Boken vänder sig till en påhittad läsare, Thomas, som är var och av oss, och ger denne Thomas ett slags grundkurs i "konsten att be". Världen behöver bön, skriver Johnston:

"Endast bön och handling som springer fram ur bön kan rädda vår oroliga tid från total förstörelse. Ja, bönen skakar universums grundvalar. Den drar till sig hjälp från Gud. Den leder till djup visdom. Bredvid den visdomen är vetenskapsmännens och de lärdes kunskap inget annat än ett litet stearinljus som man håller upp i det bländande ljuset vid middagstid."

Det finns alltså goda skäl för vanliga människor att lära sig mer om bön. Flera berömda böcker om bön skrevs på 1500-talet av helgon och mystiker som Ignatius av Loyola och Teresa av Avila. Men i vår moderna tid lever vi i en ny miljö där olika religioner lever sida vid sida i vardagen. Därför måste den klassiska kunskapen formuleras i nya ord.

Johnstons främsta budskap är att det som kallas religiös eller mystisk erfarenhet ionte är någon lyx, inget tillägg till vanlig mänsklig erfarenhet. Det gäller alla. Men vägarna är oändligt många i bönens värld. Man kan be på många olika sätt. Kroppen kan också delta i bönen genom kroppställningar och andning. William Johnston beskriver några vägar utan att säga att alla måste gå samma.

I beskrivningen av de olika sätten att be kan man undra varför han helt och hållet hoppar över den katolska traditionens främsta bönetekniker, tidegärden och rosenkransen. Bägge handlar om ett slags andningsteknik i takt med att man uttalar de många orden. Tidegärden ber genom att meditera över bibelord i psaltaren och andra texter. Rosenkransen genom att upprepa den korta bönen "Gläd dig Maria" medan man föreställer sig en episod ur Jesu liv. Påven Johannes Paulus II uppmuntrar alla troende att bekanta sig med bägge böneformerna och gav nyligen ut ett långt brev om rosenkransbönen, som han beskriver som en kontemplativ bön: man upprepar bönerna medan man betraktar Jesu ansikte.

Därför kan man kanske säga att William Johnstons bok, som skrevs för 14 år sedan, 1988, är tidstypisk och delvis förlegad. Den är nämligen ett typiskt exempel på hur man på kristet håll ofta har gått över ån efter vatten under de senaste årtiondena: det som Johnston beskriver lyriskt i andningstekniken i Österlandet påminner väldigt mycket om en omsorgsfullt genomförd tidegärdsbön, som följer andhämtningens rytm och växlar mellan bibelord, pauser och tystnad. Under de senaste åren leder påven en reklamkampanj för att återupptäcka att allt detta finns i den katolska traditionen, men påven är förvisso inte ensam om sitt intresse för den katolska traditionens böneteknik.

Här känns alltså Johnstons bok litet gammal. Det gäller också det faktum att han citerar mycket som sagts av mystiker under de senaste århundrandena men föga av vad som sägs om eller i bön i bibeln. Här verkar han ibland vara det värsta man som katolik kan anklagas för att vara, nämligen förkonciliär: han verkar alltså vara långt från vår tids katolska förnyelse och återgång till trons källor genom det andra vatikankonciliet (1962-1965). Det förkoncilära känns också i den ensamma tonen: han talar föga om att bönen förenar människor, föga om att det är viktigt att be tillsammans, föga om att Anden gör de troende till ett, föga om att kristen bön, liksom Fader vår, förenar de troende med varandra.

Det finns alltså tydliga begränsningar och brister i Johnstons bok genom vad han underlåter och hoppar över: kristen bön är betydligt mer än vad Johnston nämner. Det är viktigt att göra detta påpekande eftersom Johnston är en mycket populär författare i Sverige.

Men om man bortser från vad Johnston hoppar över är det han skriver viktigt, bra och inspirerande. Som när han påpekar att det är viktigare att vara än att göra, och skriver:

"Denna undervisning är speciellt relevant för de sjuka, de fängslade, de gamla - för dem som tvingats till inaktivitet, som känner det som om deras liv är världelöst, därför att de inte längre är produktiva. Låt sådana människor veta att de genom att vara till bygger energifält. Genom att vara till bär de frukt som vinrankan. Genom att vara till ärar de Gud. Låt dem få veta att de är kallade till den högsta graden av visdom och att de kanske är de verkliga arkitekterna för fred i världen."

Därmed har Johnston bevisat någonting väldigt viktigt, nämligen att livet är meningsfullt även om man är gammal, sjuk och onyttig. Vi har väl alla mött anhöriga eller bekanta som på grund av ålder eller lidande tycker att livet är meningslöst, och som vi skulle vilja övertyga om att "de genom att vara till bygger energifält. Genom att vara till bär de frukt som vinrankan." Där pekar Johnston på något av det djupaste och samtidigt viktigaste i hela den kristna tolkningen av tillvaron: frambärandet av den egna kroppen och det egna lidandet i ett offer som knyter samman den svåra vardagen med Kristus på korset och gör var och en av oss i vår svåra vardag till ett nattvardsbröd på altaret.

Meditation, mystik och bön hänger därför i allra högsta grad ihop med vardagens svårigheter, och William Johnstons bok "Upplyst av kärlek" kan hjälpa den moderna människan att upptäcka både hur viktig bönen är och hur lätt det är att göra överraskande upptäckter och steg framåt i bönens värld. Den intresserade uppmuntras härmed att komplettera Johnstons perspektiv med vad påven skriver om tidegärden och rosenkransbönen.

Vatikanradions skandinaviska avdelning/OB/02-10-28

you are viewing our old webpages : Go to our new website ...»